Jag har fått mig en uppfattning om att sista halvan av århundraden känns mer upplysta. Dom första ca50åren så famlar man, vilket följs av en viss mer utstansad inriktning.

Jag kommer ju inte leva och se den sista halvan av detta århundrade. Dom sista 2 århundraden har ju börjat dumt, där man har koncentrerat sig på att isolera sig ifrån andra. Utvecklingen går ju allt snabbare, så man kan ju hoppas på annat, men hur det än blir, så blir det ju sakta men successivt bättre i det stora hela.

På min lilla plätt av universum så har många i min omgivning blivit inspirerade av själviska influenser, men även av altruistiska värderingar kommer från både nord Europa och nord Amerika. Även om det är mycket dumt från dessa geografiska platser, så är dom positiva influenserna starkare i sin inverkan gämfört med dom negativa. På samma sätt som ett glatt humör påverkar oss mer, en ett argt och ilsket humör.

Nånstans så gruppar sig människan på olika sätt. Jag tror att man framledes kommer att gruppa sig efter ideélla intressen och kunskaper. Alla identifierar sig själva, eller låter andra identifiera sig med någon grupp, även om man kanske nu inte tänker på det.

För egen del, så känns min online situation som en återvändsgränd. Den konflikt som jag har haft inom mig själv, om min egen situation, och andras liknande situation. Där abc diagnoser har stått i centrum. Jag känner att den inte kommer att leda till något mer positivt för egen del. UTan det är bara ett cirkel resonemang idag. Jag skulle ju kunna fortsätta att mala det uppenbara, men det känns lite meningslöst. 

Från den första kontakt med abc relaterat material av privat personer så, är likheten slående, med det jag ser idag. Man kan lätt påstå att dom är väldigt bestämda i sin åsikt och uppfattning, men så är det väl för egen del också, även om jag har utvecklat min radikalt från i början av 2008. 

Idag så fattar jag inte hur jag halkade in på detta spår lol. Egentligen så är intresset marginellt. Till vardags så upptar det här väldigt lite tid och tanke idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska slingra mig ur detta på ett bra sätt för mig själv.

Så här efter ca 20 månader som jag har skrivet en massa gojja om en hel del. Mestadels funderingar om det som berör mig själv. Så här i efterhand så känns det ganska uttömt och mättat på de flesta sätt.

Vet inte riktigt hur jag ska göra med allt framledes. Men god jul till alles iallafall.

I maj så träffade jag 2 personer på Lernia. Ena var personalansvars chef, och andre personen var ena läraren jag skulle ha under hösten. Det var inget märkvärdigare än att man får veta vilka böcker jag skulle ha, samt om jag behövda papper för CSN etc. Jag sa att ekonomi är löst iom att jag har heltids sjukersättning. Jag anser undermedvetet att det är artigt att förklara vissa saker. Som t.ex om jag uppger att jag har ersättning, så leder det till en frågande respons, även om den är outtalad.

Så jag sa att jag har sjukersättning pga att jag har sökt för Ptsd, men fått Adhd, även om jag nu idag ifrågasätter Adhd starkt, och ska byta diagnos nästa år. Vanligvis så svarar jag med att byta samtals ämne, elelr ställa en fråga själv, om någon undrar om min försörjnings status, beroende på vem som frågar. Men kan det gagna mig positivt, vilket det borde göra i en skolmiljö, så brukar jag förklara hur det ligger till.

Detta ledde senare till att läraren "anonymt" påstod att jag störde genom att prata för mycket, vilket är en kollektiv bild av hur en Adhd person beter sig på. Problemet då, att det endast var han som upplevde det, samt att jag har ju inte Adhd då. Så jag kan omöjligt prata överdrivt som ett resultat av en diagnos symtom lol. Att han nu känner sig hotad av mig, samt är en fördomsfull föreställning om hur personer med Adhd fungerar socialt, resulterade i hans påstående som är/var helt ogrundat. Personer man ogillar, vill man ju gärna att dom ska vara stumma, eller bara försvinna oftast.

Myndighets represenanter ska ju inte använda ens nuvarande situation emot än, utan blir ju juridiskt bundna till att bemöta vissa behov beroende på vilket diagnos bakgrund man har.  Att nu folk inte är allt det dom borde vara iom sin yrkes titel är ju inte konstigare att folk är bara folk då.

Micro-expressions anses vara universiellt. Orsak till känslorna bakom dem varierar från person till person. Det är lätt att se om en person är glad, arg, lessen, överaskad, rädd osv, men det är ju svårt att veta den direkta orsaken. 

Redan innan man har sagt hej, så har 2 individer utbytt en massa information. Hur mycket information man tar till sig av denna visuella information beror på talang, intuition och neurologisk funktion, samt hur ens inre tolkningsmall för andra människors känslomässiga reaktioner.

När en person bemöter mig med rädsla-förakt, så vet jag att det blir problem av en viss art då framåt undermedvetet. Sen beroende på vad det är för person, och i vilken utsträckning denne är professionell som influerar det långsiktiga samspelet. En lärare är ju tänkt att kunna vara relativt neutral i sin kontakt med alla möjliga människor, oavsett vad dom tycker om andra. Men det här är ju mest en önskefantasi.

Sociala möten i städer. För att det ska fungera för alla, så använder sig alla av något inom sociologi som kallas för Social ouppmärksamhet. När du passerar andra på gatan som är okända, så tittar du på dem i 1 sekund, eller inte alls. För att inte inkräkta på deras integritet osv. Här är det väldigt litet emotionellt samspel, så personerna utbyter så lite information, som är möjligt. 

Sen har du möten med myndighets personer, aktoritets personer, samt folk som du umgås på en vardags basis. Det är i dessa möten som är mer intressanta, där det sker en massa informations utbyte.

Varför vissa män blir rädda för mig, beror ju inte på att dom ser mig som ett fysiskt hot. Det är mer att dom är hotade av min personlighet, närvaro där dom ser/ tolkar vissa saker hos mig, baserat på sin egen erfarenhet. Jag förkalrar det simpelt med att dom ser att jag inte delar samma värdegrund som dem, samt reagerar offensivt emot visst själviskt beteende som jag sätter stop för på ett el annat sätt.

Just den här snubben anser sig att ha rätt att utsätta kvinnor för hot, mobbing, ofredande, förolämpningar, tvång. Kvinnor är hundar som ska vara glada om dom får äran att vara hora/hembiträde till han, som ska lyda alla hans nycker då. Han vet i bakhuvudet att detta är ett olagligt beteende, och med en person som mig, så är det säkert att han får konsekvenser av sitt beteende, men någonstans så har dom svårt att lägga band på sig, så att det leder oundvikligt till problem för dem.

Föraktet beror på att dom anser sig stå över mig, när det gäller rätt att bete sig på ett visst sätt emot andra, att dom är mer kunniga och erfarna, att dom har aktoretet över mig etc. 

Jag har svårt att undertrycka automatiska emotionella reaktioner om vad jag tycker om dem, vilket dom säkerligen snappar upp, även om dom inte kan sätta fingret på vad det är som får dom att reagera som dom gör emot mig.

Det är synd att folk inte är mer medvetna om att; Känslor som glädje, sorg, förvåning, rädsla, ilska och avsmak/förakt lyser igenom automatiskt i ansiktet i form av micro-expressions, utan att man medvetet grimaserar. Andra kortvariga känslo utbrott som tillgivenhet och lust syns också lika väl, om man vet vad man ska titta efter. Alla använder universala muskel responser i ansiktet på samma sätt, och dom är genetiskt medfödda att fungera på ett visst sätt.

Problemen uppstår när man reagerar likadant på samma känsla, men av olika orsak, vilket leder till missförstånd. Samt att man inte är medveten om att vad det är som gör att man antager saker om andras känslor inför en själv.

Det är ingen som säger att: Jag är säker på att Kalle gillar mig, pga dom positiva micro expressions emot mig (ögonbryn, ögon, näsa och mun) som grundar sig i en positiv undermedveten emotionell respons på just mig. Istället så förklaras det med "Det är en känsla jag har" osv.

Med lite mer medvetenhet så skulle folk kunna försäkra sig om vad andra tycker om dig. Vad din partner tycker om dig etc. Ledande frågor som -Vad tycker dom om att jag dricker bira på fre-lördag med Åke o Arne? Vad tycker du om min klädsel. Vad tycker du om min musiksmak osv osv osv. Man behöver inte lyssna på det verbala svaret, för det säger betydligt mindre än vad dom "Instans emotional responses" som man visar i ansiktet. Ofta när känslor blandas in, så är det en emotional bias, att inte vilja vara för uppriktig  pga att man inte vill såra dom man tycker om.

Att abc diagnostiserade litar mera på sin intuition och tyst kommunikation. Som egentligen inte är konstigare än ett visuellt informations utbyte. Forskningsresultat har visat på att det är en större majoritet inom abc gruppen som använder dom Visospatiala områderna i hjärnan för samma uppgifter som majoritet, som använder sig av de Audiospatiala områderna i hjärnan.

Visuospatiala områden används. Visuell och Kinethetic inlärning används. Bild/foto/praktiskt minne används i större utsträckning. Många abc personer anser att verbal kommunikation bara är svammel som man inte kan lita på, vilket jag tenderar att hålla med om, även om det inte finns några belägg för det då lol. Men känslomässigt så är det visuella signal/tolknings systemet svårare att påverka. Så det är mer sannolikt att denna imformation stämmer med sanning.

Om någon tittar på dig med ilska eller förakt, samtidigt som dom säger att dom älskar dig. Det här betvivlar dom flesta ju. Man litar instinktivt mer på visuella emotionella signaler än verbala om dessa inte överens stämmer, även om man har svårt att definera vad det är man litar mer på då.

Om någon som säger att dom älskar dig, och tittar på dig med lust respektive tillgivenhet. Så blir det en postiv totalbild, även om det är osäkert om det beror på att dom gillar dig som person, eller gillar dig som ett sexobjekt. Man ser ju oftast skillnaden, även om man inte är medveten om den. 

Många har nån form av svaghet eller fel i sin egen tolkningsmall. Vissa har svårt att skilja på förvåning och rädsla. Eller andra liknande känslor, vilket gör dom osäkra i vissa situationer. Jag har problem med att skilja tillgivenhet och lust pga min bakgrund. Jag jobbar på detta då, som man kan göra med alla emotionella visuella uttryck.

Att jag tvivlar och är osäker undermedvetet på min egen förmåga att skilja på tillgivenhet o lust, gör att jag är reserverad ofta. Det som är förädiskt, är att lust styrs av basala funktioner som ens sexual drift. Man kan tycka en person är fysiskt attraktiv, även om man föraktar personer pga deras personlighet, vilket gör det kluvet.

För att få en korrekt personlig tolkningsmall, så gälelr det ju att man är helt övertygad om att den visuella informationen stämmer överens med den emotionella känslan. Om någon känner sig arg, ser arg ut, och förstör det som denne är arg på, som t.ex en telefon som slutar att fungera lol. Så är det ju ganska så bergsäkert att allt överensstämmer.

Att många som har liknande uppväxt där man inte fått en adekvat tolknings modell för tillgivenhets känsla, och hur det ser ut hos andra leder till en massa osäkerhet och tvivel. Sen spelar det ju ingen roll om ens partner både säger att dom giller en som person och visar det visuellt på korrekt sätt. Om man inte är förmögen att vara 100% säker på att den visuella emotionella informationen överens stämmer med den verbala, så uppstår ju tvivel.

Svartsjuka och osäkerhet debatteras en hel del. Men man pratar aldrig om orsaken till information i konflikt, och vad det beror på. Det här förklarar inte allt. Men det är en bra början. 

Vad det gäller dagens skola, så finns det ju mycket att önska om. Skulle man ett ämne med den totala kommunikationen, så skulle det garanterat hjälpa folk att förbättra sin visuella komunikations mallar. Som annars generellt förklaras som någon abstrakt o intuitiv kunskap.  Idag så är det en väldigt välgrundad vetenskap, efter omfattande studier sedan Darwins tid. Det känns lamt att man endast koncentrerar sig på verbal kommunikation, samt text kommunikation i skolan, och i Svenska ämne. 

Många ungar som får Asperger, så kan ju vissa ha problem med kommunikation pga helt andra skäl än de som anges. Att man saknar en tolkningsmall för all emotionell kommunikation. Om man inte förstår hur andra visar att dom är irriterade, upprörda, stötta, lessna, glada, intresserade etc, så är det ju svårt att ge korrekt respons på den här emotionella kommunikationen. Misstar man irritation för intresse, så ökar ju irritationen iom att den andre fortsätter att irritera och verkar vara likgiltig inför den andres känslor.

Kvinnor o män dividerar ju om att den andre inte för står den första ofta. Han förstår inte hur jag känner mig osv, Han tar mig inte på allvar när jag säger si o så. Han/hon litar inte på mig etc.

Pga att så få är medvetna om icke verbal kommunikation. Mer än lite ytligt, samt att det sällan tas upp i massmedia etc. Så uppfattas det som en pseudoflum vetenskap, som horoskåp osv.

När jag säger till folk att jag ser direkt på dem, och alla andra vad dom tycker om mig, och sin omgivning, samt hur dom mår, och vad som rör sig i tankarna för stunden. Så tror ju folk att jag inbilalr mig, och det är någon föreställning om magisk tankeläsning. IDag så är man ju så väl förtrogen med talets gåva, som skiljer oss från djuren, att man nästan hädar, när man säger och försöker förklara att vi kommuniserar väldigt mycket utan att säga ett enda ord.

Någonstans så inkräktar man på andras integritet. För man vill ju inte att andra ska veta att man tycker illa om dom etc, om man nu inte bestämmer sig själv att meddela detta verbalt till denne. Att jag "tar" denna information om individen, utan hans tillåtelse, stör ju dom flesta som jag träffat. Är det någon otillåten känsla som t.ex att man gillar sin bästa väns fru sexuellt el liknande. Så att man bli påkommen med något, som är socialt otillåtet, som denne gör allt för att dölja, leder till en skam reaktion, och irritation att jag har avslöjjat något om denne. Vi får ju lära oss att man ska lyssna på vad folk säger, att man inte ska snoka i andras privatliv etc. Alla har en massa hemligheter som dom inte vill avslöjja för andra. 

För mig som baserar min uppfattning om min omgivning på visuell komunikation, visuell perception så hamnar jag i en krepig situation, där folk tycker och upplever som att jag stjäl information som jag inte har rätt till. Men vad säga, omständigheter har format mig till den jag är idag. Jag har hela mitt liv försökt att hämma mitt sätt att ta in information om min omgivning. Det har ju inte lett till något bra för mig själv.

Att det nu är så att folk är så omedvetna om all information som dom läcker om sitt känsloliv och vad dom tycker om sin omgivning, är ju deras eget fel. För mig så kan dom lika gärna springa runt och skrika exakt vad dom tycker om hela sin omgivning, och om mig, hur dom mår mentalt och hur dom reagerar på allt omkring dem. Om dom nu vill dölja denna information, så är det väl bra att vara medveten om att mycket emotionell information läcker om dem, som vatten ur ett såll. Bara för att dom inte förstår detta, så betyder det ju inte att det är något overkligt då.

Det är lite lustigt hur ovetande folk gör sig medvetet, i ett försök att hålla en massa information om dem själva hemlig. Resultatet är ju det motsatta, där dom hämningslöst och omedvetet sprider en massa visuell information som är omöjlig att missa. Samt att människor lurar sig själva att folk gillar dem, även fast allt talar för motsatsen.

Det är ju så att självbedrägeri och lögner skulle få betydligt svårare att överleva i en miljö där all kommunikation tas på allvar. Säkert så skapar allt detta, en stor oro hos folk. För om det är nu väldigt svårt att dölja det man känner, samt att om man uppmuntrar folk till korrekt kommunikation. Ett par som lurar sig själva, att dom fortfarande påstår sig gilla varandra, men att det är relations problem, för massa praktiskta abstrakta skäl. Istället för att erkänna och uppmärksamma att dom känner bara förakt och ilska  emot varandra. Om detta är uppenbart och erkänt, så är det ju svårt att motivera att man ska vara i samma miljö tillsammans då.

Men whatever då..

2008 började väldigt upp o ner, men slutade väldigt bra. 2009 började väldigt bra, men har slutat minst sagt upp o ner. Det är kanske att ta i och säga att det har varit ett skitår. Det vart inte i närheten all av som jag trodde att det skulle passera. Det är ju inte bara dåligt, utan det är väl ganska så välfördelat med både bra och dåligt som det ska.

Det är ju helt klart bra med variation, så jag hoppas att jag kan få till ett preliminär upplägg, som är annorlunda på ett positivt sätt.

Jag hoppas att jag har lärt mig att vara mer realistisk med mindre bias-påverkan i min egen själv uppfattning och förhoppning av förmåga i allt vad det kan vara.

För egen del så är skrivande som resulterar i min gojja, baserat på en abstrakt filosofisk fundering, och egen slutsats/förståelse som grundar sig i befintlig vetenskap. Mitt eget flumm som blandas med mer fakta förankrad gojja, resulterar ju i ingenting för vissa, och i funderingar och emotionell respons hos andra.

Det enda som jag för egen del, sista tiden, nära på 2 sista åren. Det jag har velat att åstakomma med mina egna funderingar och kunskaps sökande om min egen situation, är en viss förståelse och möjlighet att förklara min situation för mig själv o familj plus vänner. Eftersom vi alla människor är felbara så är det givet att det blir en massa fel på vägen. För en sanning för en individ och hans situation, behöver ju inte överens stämma med en annan individs sanning.

Personer som arbetar inom psykiatri som jag träffat på sistone med vuxna och barn, har under året sagt själva, när jag har nämt att jag har en Adhd diagnos, att jag som person definitivt inte överens stämmer med deras bild av sina patienter. Det här beror ju på att dessa har svårare symtombild, av samma-lika symtom kanske...

Jag har ju tidigare felat och tagit för givet att dom flesta fungerar som mig i det mesta, om dom nu har en abc diagnos. Det här är ju en viss sanning, som stämmer för vissa, men inte andra.

2008 så hade jag en egen websida, och en annan blogg, samt betydligt mindre kunskaper om diagnoser i allmänhet. Jag påbörjade den här lilla resan med att beskriva hur jag fungerar som person, fungerande egenskaper tillsammans med icke fungerande egenskaper. Under de sista 2 år, så har jag haft kontakt med mellan 50-75 personer (tappat räkning nu lol), som kände igen sig i allt, vilket styrkte min illusion först om att man fungerar si o så, som vuxen med Adhd.

Det här stämmer ju säkert i viss utsträckning. Problemet idag är bara...

Jag fungerar fortfarande likadant i mycket idag, som jag gjorde för ca 15-20 månader sedan. Även om jag har tonat ner besvärliga grejjer som att; man pratar on 5 grejjer samtidigt och hoppar emellan dom, att man avbryter andra, etc. Minnet är betydligt bättre pga mer lugn och ro, samt att jag inte fäster vikt längre vid struntsaker som man glömmer pga att hjärnan fungerar på ett visst sätt. Vetskapen om att ingen är perfekt och normal, tar bort mycket av känslan att man inte duger som norm lol.

Men whatever. Om några veckor så får jag papper på att psykiatri har haft fel i sin bedömning om mig, vilket jag har kämpat ganska så hårt för. Att jag tidigare inte argumenterat emot dem, har berott på flera orsaker. Men det lämnar vissa frågor hos mig som är svåra att svara.

Alla dessa människor som har känt igen sig i hela min situation, har haft liknande bakgrund, samt problem, egenskaper och personligheter som jag, tillsammans med Adhd diagnos.

Om man drar en dryg förenkling som svar på detta. Så kan man ju bara häva ur sig att dom har fel diagnos också. Men sanningen är kanske närmare att...

Människor är väldigt lika varandra i grund o botten. Människor som gillar andra människor tenderar att överdriva likheter, och reducera skillnader undermedvetet. Sedan så har likheterna mellan oss berott på en helt annan faktor än en Adhd diagnos. Som samma ursprung med vissa, samma social grupp, liknande erfarenheter osv

Jag gör det enkelt för min egen del, och har bestämt mig för att dra slutsatsen om min egna fel-diagnostisering att: Det beror på att jag fungerar medfött annorlunda neurologiskt med inlärning, minne och koncentration.Där jag använder det visuospatiala områderna i hjärnan istället för audiospatiala områden. Min inlärning är visuellt o kinethetic baserad. Till skillnad emot audiotiv el audiotiv-visuell inlärning som större delen av befolkning använder sig av. Det har i viss pedagogisk forskning uppmärksammats om, att personer med kinethetic inlärning misstas för att ha Adhd (ca 5% av diagnostiserade misstänkts att alternativt ha fått fel diagnos baserat på dessa forskar upptäckter). Är man inte kunnig i studie/skolmiljö pedagogik och vilka normala variationer som finns, så är det väl lätt att dra slutsatser baserat på den kunskap man har tillgång till, som neuropsykiatrikers. Som baserar sina slutsatser på en biologisk sjukdoms syn på alla fel o olikheter man kan tänkas ha.

Tillsammans med att lekmans uppfattning om Adhd, som överensstämmer med forsknings resultat från trauma forskning. Väldigt snurrigt lol.

En stor del av befolkningen drabbas av olika former av trauma, många reagerar med akut stress som går över inom en kortare tid, men en liten del utvecklar ett kroniskt stress tillstånd, beroende på arten av trauma, och mängen problematiska upplevelser man råkar ut för. Det ligger på ca 10% som utvecklar kronisk trauma stress eller något sådant. Vilket kanske begränsar antalet till 2-5% av befolkning. Säkert så är antalet inte mer än 1-200.000 personer i Sverige totalt, och det är en ännu mindre mängd som söker sig till sjukvården pga det. Många hamnar i sjukvård senare pga somatiska problem som hjärtproblem etc...

Personer som söker sig till sjukvård, har det ju jobbigt, pga en massa skäl. Så att folk reagerar som många andra med akut stress är ju ingen mysterium el mirakel. Det skulle ju förklara mycket av det liknande symtomen i diverse diagnoser som man har svårt att sätta in i endast en diagnos.

Alla är överens om att man behöver bredare informering av/om diagnoser. Men när det är en hjälpsam massmedia som gärna vill sprida en bild som säljer tidning om allt, så är det väl svårt att hålla isär allt. Massmedia har ju försökt att göra NPF till en levnads-image. Rent konkret så är inte Adhd något neuropsykiatriskt funktionshinder, utan endast ett funktions hinder, som uppstår i vissa specifika inlärnings miljöer enligt DSM då, som ett resultat på att man saknar förmåga att motsvara på ställda förväntningar i denna miljö.

Funktions hinder är väldigt stigmatiserat, åtminstone för mig. I Nacka miljö utanför Stockholm under min uppväxt, så hade alla stora fördomar om alla olikheter, vare sig det än gällde.

Men att man inom massmedia försöker göra ett paraply begrepp (NPF) till någon variant av rebel image känns bizart för mig iallafall. För att konceptet ska sälja, så måste man ju lägga till en massa catchiga klicheér och dumheter. Att man är konstnärlig etc tillsammans med en massa saker om man har Adhd. Det finns inget i diagnosbeskrivningen av Adhd om det. Det finns alla möjliga föreställningar om att har man Adhd så är man si eller så. Men för att få ut en hel personlighet av en begränsad psykiatri diagnos kräver ju att man är väldigt generös med föreställda "extra symtom".

I allmänhetens ögon så är DAMP inte en svensk variant av ICD o DSM utåtaggerande, inlärnings och koncentrations diagnos. Lekmans bilden av att hur man är när man dampig, så är man..... (fyll i själva...)

DAMP har ju nästan helt saknat vetenskaplig helhets grund, så den har förpassats till psykiatri diagnos soptippen.

Från att ha varit väldigt anti emot sjukvård o psykiatri tidigare, så har jag successivt fått större förståelse varför det blir fel, och varför psykiatriker o personal är som de är, och hur de utför sina arbeten. För mig så verkar det så att man försöker utanför psykiatri att göra Adhd begreppet till något det inte är, lika stort och generellt som tillexempel; Människa, som inkluderar väldigt mycket och en total bild av oss alla. 

Många Abc patienter har problem med sin självbild sägs det. Men jag tror inte det hjälper att försöka skapa en subjektiv image om hela deras person, byggd på en liten diagnos som påverkar en i viss miljö, och vissa situationer, och främst egentligen under barndomen. Resultatet blir ju att man missar helt andra problem, om man antager att allt beror på Adhd osv. Även fastän vetenskap och fakta talar om en annan bild.

Sociala problem kan likväl bero på att man har problem med anknytnings mönster, eller konkreta fysiska hinder.

Att man inte lärt sig att tolka andra människors icke verbala språk, tillsammans med känslo uttryck i ansikte. Det här kan bero på en rad av olika sociala faktorer. Ens föräldrar och familj har varit väldigt reserverade och återhållsamma känslomässigt, vilket resulterar i att man får lite praktiskt inlärning att tolka detta i tidig ålder, så att man halkar efter.

Att man vuxit upp i liknande miljö som mig, där negativa emotionella känslor har haft företräde, och positiva reaktioner har varit begränsade.

Asperger t.ex påstås ju delvis vara medfött empati och tolknings fel, men min situation kan ju simulera detta i sociala sammanhang förvissa (även om det nu inte är så för mig). Istället så övertolkar jag allt och reagerar starkt inför de flesta reaktionerna. Jag har ingen aning om direkt vad som stämmer el inte, så dra inga växlar om Asperger o min bristfälliga kunskap om den diagnosen. 

Missbruk som ofta assoccieras med Adhd. Om man tittar istället på det man vet rent vetenskapligt så. Växer man upp i missbruks-miljö, så riskeras man att påverkas negativt, och riskera ökad chans att utveckla ett eget missbruk. Att alkohol el droger, påverkar köns cells delning, så att man är skadad redan från start, eller att miljön förstör och förändrar en på molekylar funktions nivå. Så att ens neurologiska utveckling påverkas och resulterar i en större benägenhet för att få starkare reaktion i dopaminerga systemet på kemiska substanser. Ju positivare upplevelse av alkohol/droger gör ju att vem som helst dricker/pundar mera, en väldans enkel ekvation ju. Det är ju mer sannolikt att man hamnar i missbruk pga sin sociala bakrund och arv, än att det beror på en adhd diagnos. Även om de nu går hand i hand.

Även om nu forskning har visat att det är störst benägenhet att Adhd uppstår inom vissa sociala grupper, så behöver det nu inte betyda att det är avgörande orsak. Mer sannolikt är att det beror på omständigheter.

Ingen utbildning, om det nu beror på inlärnings problem av varierande orsak, resulterar ju i att man hamnar i botten på socialgrupp 3. Låg utbildning leder ofta till sämre socialt säkerhetsnät, flera barn etc...

Ens personliga situation beror på omfattande olika omständigheter, och inte enbart på Adhd, eller en annan enskild orsak. Även om Adhd kan vara ett skäl till att man inte tar sig ur sin sociala missär, så är det överdrivet att säga att ens sociala situation enbart beror på Adhd.

Som sagt, så ska ju Adhd diagnosen reformeras 2012 senast tror jag, som den har gjort de senaste åren sedan den myntades. Adhd har väl 20 år på nacken eller så, även om man påstår att den har 200 år historia (1798). Även om det nu är så att ett samlat symtom tillstånd säkert har funnits de sista 2000åren för vissa. 

Om man skulle belägga massmedia med munkavel, och endast låta en bred tvärvetenskaplig kunnig läkar/forskar grupp, stå för all information. Så kanske det skulle bli lättare för oss som åker på diverse diagnoser, att sära på begreppen, och inte blanda allt i en salig soppa som man inte förstår själv.

Men som sagt, mycket handlar ju om pengar och image idag, och det är detta som prioriteras. Så det är väl osannolikt att det bli ändring innan ett generations byte har skett, som med det mesta inom forskning och kollektiv uppfattning. 

Nästa år ska jag fokusera lite mera själv på annat än; läsning om abc diagnoser hehe. Förhoppningsvis så blir det naturligt att hjärnan spekulerar mindre om detta, efter ett diagnosbyte.

Mera spekulationer om populationsgenetik, neurologi, sociologi o etnologi, kan förklara vissa gemensamma neurologiska nämnare i min släkt. Det skulle vara kul att ta del, el medverka i ett icke svenskt, sociologiskt forskning om icke verbal kommunikation, värdegrund och kultur m.m, inom samisk o finsk-ugriskt befolkning, mellan de olika släkt varianterna. Det som finns idag för utomstående, är reliker från rasbiologisk forskning. Det känns lite mer konstruktivt, tillsammans med Paul Ekmans emotionella språk forskning.

Man kan väl klura på vad stressorer är för någonting. Fysiska stressorer är fysiskt belastning eller hot som initierar en biokemisk reaktion som ska förbereda en för situationen. Samma sak är det med Psykiska stressorer. Även om det som man stressas av, som har en mental grund, kanske är lite mer komplext. Biokemiska reaktionen är samma-lika iallafall, för likställda fysiska vs psykiska hot emot organismen.

For egen del så kategoriserar mitt undermedvetna in alla former av emotionell mänsklig respons hos andra som jag instinktivt förstår eller misstolkar. Vilket inkluderar allt samröre med andra människor. Mest störande är när andra människor reagerar oroat, stressat, defensivt etc.

Jag har ingen aning om hur jag idag ska ta en genväg runt detta, om jag inte ska behöva vara packad eller berusad på något annat sätt. Nedsatt perception och och intuition är den enda medicin emot detta.

Jag ska försöka medvetet att ändra på detta genom att öka förståelse o kunskap att läsa min omgivning, vilket jag inte testat ännu. Hittills så har jag bara försökta att avtrubba mig på allehanda sätt. Men det fungerar ju inte alls bra i längden.

Kanske om man kan exakt sätta fingret på allt som fungerar som psykiska stressorer, resulterar i att jag blir mindre stressad och aggiterad av det. Men utgången är väl himla osäker då. Även om större kunskap om hur trauma påverkar en fysiskt och psykologiskt har resulterat i att jag kan bryta viss biologiserad stress, som har ett eget liv, och kommer och går utan någon yttre påverkan.

Min automatiska genetiskt kodade försvars mekanism är tillbakadragande, passivitet etc, och det fungerar inte med att tvinga sig att utsätta sig för en massiv dos av stres, vilket bara leder till att hela systemet slutar att fungera. För mycket stress, och jag gömmer mig helt inlåst. 

Men på något sätt så måste man ju kunna överlista sitt eget hel-idiotiska system??!!

Endå så är jag tacksam att jag reagerar som jag gör. Folk som blir automatiskt aggressiva av stress, som en försvars mekanism. Verkar reagera aggressivt med blackout på alkohol och droger var o varannan gång. Även om det kanske inte är så vetenskapligt belagt, men det är åtminstone en iaktagelse från mig, under 37 år. 

Jag har kallat mig själv, och bröder o vänner för luffare åtminstone de senaste 10 åren. Jag personlige tycker att under mitt liv, så missbrukas termen, och det dras synonymer med loosers. Jag, mina bröder o vänner är definitivt inte loosers eller quiters som ger upp, då hade vi varit döda för länge sedan.

Alla är vi drivna och envisa inför det som intresserar oss. Tillsammans med att man inte äger någonting värt att nämna, man prioriterar vännskap, lugn och ro. Samt att på vågen genom livet så använder man alla former av relationer som godståg, som tar en igenom livet. Vissa tåg, kanske man inte borde ha hoppat på. Men ofta i begynnelsen så vill man gärna tro att relationen har de  bästa förutsättningar. 

Fortskaffnings medlen är kanske inte det traditionella tåget då. Men mycket annat stämmer in. En känsla av rotlöshet utan några matieriella tillgångar. Ofta så ryker alla överflödiga summor pengar i sociala sammanhang, eller på strunt grejjer.

De 10-20% av kvinnor som gillar mig el dom, reagerar negativt emot mig ofta efter en liten stund eftersom dom märker att jag sätter gränsen vid en distansierat avstånd till den andre emotionellt. Även om jag ser att dom tycker att jag är ett nice ligg. Vet dom själva att dom är attraktiva och märker att jag tycker det, så förvirrar de dem, och det blir lite frustruation, irritation och nervositet kanske.

Tack vare min egen bakgrund, som resulterar nästan uteslutande för alla, till att man är reserverad och misstänksam emotionellt. Har lett till att jag tackar nej till dom flesta former av relation, mycket pga också att det leder till stress pga subjektiva förväntningar på mig.

Att jag är glad, trevlig, social under rätt förutsättningar, generös, hjälpsam och all annan gojja som resulterar i en själv. Förskönas och fokus hamnar på det, av folk som gillar mig. Det är ju inget negativt i sig men. Ingen orkar att vara perfekt hela tiden.

Luffar biten, samt mina sämre egenskaper, samt att jag går sönder av akut stress. Jag gillar och trivs väldgt bra med mig själv, har inga krav på att jag måste prestera efter någon social värdegrund som säger att lycka är karriär, pengar, bilar o hus osv. Det är inge fel i det, men inget för lille mig.

Varje relation som jag har hamnat i, leder till en föreställning där mina prositiva egenskaper överdrivs, och att man chockas när det är uppenbart att jag bara är luffare, med helt andra ambitioner än dom föreställde sig från start. Jag separerade med mamman till mina kids pga detta skäl, 2 gånger. Det gick inte ihop för henne, där hennes föreställning om hur jag borde vara, stämde kanske inte överens med verkligenheten, tillsammans med att jag är en katastrof ibland som alla andra är.

Det sista året, så har jag fått modifiera min relativt dålig luffar bild om mig själv, bestämt mig att lita mer på andra, och låta folk skylla sig själv, om dom nu inte lyssnar på mig, när jag säger att. Jo, jag är trevlig, snäll, glad etc, men jag är en luffare på samma gång.

Jag har inte lust att leva helt solo resten av livet, men jag har ingen lust att få en massa subjektiva och partiska föreställningar om att jag är någon prins, så att man lämnar varandra besvikna att man inte kunde leva upp till förväntningarna efter 15 år. Det är lixom misstag som man gör i 20 års ålder.

Jag vill inte göra andra besvikna, men det kanske är så att det ligger hos den andre egentligen. Ofta så sägs det att det är standard att kvinnor inte är nöjda med sina partnerval, och försöker ändra dom genom gnäll, som dom tror ska förbättra en. Det här fungerar ju aldrig, mer än att skulden hamnar hos den som inte har felat. Om nu folk blir besvikna för att dom ställer upp fantasi förväntningar som man inte klarar av att motsvara. Så ligger väl ansvaret till deras besvikelse hos dem själva?

När jag tidigare gick till sjukvård så har jag fått höra det mesta av flummiga diagnoser. I huvudsak så har det mesta varit av psykologiskt ursprung, där man på ett subjektivt sätt påverkas av små tomtar?? Som gör en konstig??

Men det är kanske lite mer fysiskt konkret än något horoskåp liknande flumm.Jag försökter förklara hur kronisk stress inverkar på mitt system och leder till trista följder, till läkare, familj o vänner.

En väldigt konkret sak är att: Psykiska stressorer => ACTH hormon frigörs => Kortisol frigörs => Detta leder till efter långvarig exponering av kortisol, att Androgener, hormoner i allmänhet och signal substanser påverkas. Tillsammans med en rad av andra trista fysiologiska följder.

I huvudsak så påverkas Testoteron, som är en androgen. Denne påverkar Transkription, Genuttryck (funktion) och Proteinsyntes. Tack vare fel i hormonbalans så påverkas man på molekylnivå i cellen. Det är detta som är en stor del av de genetiska fel som uppstår. Det är väl större sannolikhet att det blir fel, när mRNA kopierar DNA, samt när mRNA och tRNA skapas. Än att det är fel på DNA't i grund. 

Psykiatri har aldrig gjort några tester, blodprov etc, som lätt ser detta. Ifall man är påverkad fysiskt på molekyl nivå av t.ex stress. Jag har på eget initiativ tidigare, vid flera tillfällen begärt en massa tester inom primär o specialist vård vilket visar ett väldigt exakt mönster.

Dom flesta reagerar biokemiskt väldigt liknande exakt på en basal nivå. Så det är ju relativt lätt att föstå vad som påverkar en, samtidigt som man beskriver en viss form av bakgrund, samt nämner stress.

Istället för att ha en subjektiv bedömning av symtom som graderas mellan 1-4 på ett partiskt sätt. Så talar idag bevis o fakta sitt eget språk. Vilket känns betydligt mer betryggande, än två personers infall.

Pga stress, så reagerar jag biologiskt på ett väldigt synligt och enkelt sätt att se. Långsiktiga och kortsiktiga effekter är mätbara. Dessa påverkar vissa biologiska kropps funktioner på ett väldigt uppenbart sätt, som också är mätbart. Det påverkar inte min personlighet. Det påverkar mig akut neurologiskt vid stress, samt gör att jag fungerar relativt normalt utan stress. Långvarigt lugn och ro, resulterar i att mina värden återvänder till ganska så normala värden, även om dom som är påverkade ligger i tak el botten för vad som är hälsosamt.

Min F-kasse madam fick veta hur en neuropsykiatrisk undersökning genomfördes. För mig så tog dom typ förkylnings blodprov som kollar det simplaste som infektions värde och 3 andra standard grejjer, som jag inte ens minns vad det var. Sen är det IQ test och uppförande test. Dessa är självtest, där individen får lämna sin egen uppskattning om sin person, och sina problem. När det gäller vetenskap och tester som dessa så vet man att bias (felaktig uppfattning om sig själv). Man överdriver och underdriver sina styrkor vs svagheter gärna. Så sociala tester speciellt där man ska ange sin uppfattning om en själv, eller t.ex om sina barn, har stor en stor felmarginal. Risken att man överdriver problem, till att bli större än vad andra upplever är stor.

Min undersökning genomgick utan kontakt med familj eller vänner, så min adhd diagnos ställdes, baserat på min egen dåvarande uppfattning om mig själv, samt 2 personer som totalt hade träffat mig ca +-15timmar.

Det man gör är att göra en CT scan-bild, som idag anses vara väldigt bristfällig rent vetenskapligt. Forskare föredrar fMRI röntgen eftersom den är flera gånger mer precis.

Hela diagnosen byggde medicinskt på en CT bild, som sa att det inte är något fel på mig, samt ett blodprov som sa att det inte är något fel på mig. SAmt min egen självuppfattning, och flummiga tester. Hade jag varit nöjd, så hade allt varit frid och fröjd. Även om det inte påverkad min situation positivt överhuvudtaget. 

Parallellt under åren, så har jag haft fysiska problem som jag har haft kontakt med primär vård för. Dessa tester har gett en ganska så klar helhets bild av min egna uppfattning för flera år sedan. Jag frågade hus läkare om allt kan ha ett samband, mellan provsvar, fysiska (somatiska) problem, samt psykosomatiska problem. Men det visste man inte. Dom tittade på var och ett av provsvar, och även om provsvar på vissa hormoner etc låg utanför skala helt åt helvete, så var det inget jag skulle oroa mig för då....

I våras så fick en specialist endokrinolog spatt, och smälde en av husläkarna på fingrarna o remiterade mig vidare till hjärtspecialist som han tyckte var mest akut. Men detta har runnit ut i sanden pga stafett läkares ovilja att remitera en och ge en kostsam sjukvård.

Men hursomhelst då. Jag frågade om dom har en egen läkare på f-kassa vilket de hade. Sen så skickar jag med eget material i ansökan. Även om nu min nya läkare är helt ok, så har vi träffats i 70 minuter, och det journal material hon har tillgång till, är subjektivt flumm, svar på tester som i det utförande dom genomfördes inte håller vetenskapligt.

Personligen så vill jag inte att ha och göra med lokal psykiatri el sjukvård eftersom dom inte är förmögna att se en uppenbar helhet, även om man kör ner den i halsen på dom, vilket jag har börjat med i år.

F-kasse regler är ju lite hårdare, vilket egentligen inte skulle vara ett problem, om läkare som ställer diagnos, och ska ge material till f-kassa, är grundlig. Men ett läkarintyg brukar vara en akronym, samt 3-15 meningar. Ju mindre man ser helheten av konsekvenser, problem etc, desto lättare är det ju att säga att det är säkert inge problem på individnivå, det är klart han inte ska ha sjukskrivning...

Det är ju lite svårare med obestridliga fakta och bevis som talar sitt eget språk, oavsett vad el vilken läkare det är som säger si o så. Men shit vilken tid det har tagit, för att ha egen möjlighet att smälla sjukvård på fingrarna själv då... 

Här på bloggplatsen så har dom toppenfunktioner som sprider ens inlägg i diverse sökmotorer som t.ex goog.... och andra sökmotorer. Någonstans så hajjar jag att vissa uppfattar mina inlägg annorlunda än vad jag har tänkt, samt att man själv inte tänker på hur det kan uppfattas av andra.

Dom har en annan nice funktion, där man ser från vilka sökmotorer som man får träffar ifrån, och vad dom har sökt på, vilket leder till att man hittar intressanta sidor om liknande som man skriver själv om.

Det blir lite jobbigt när man halkar in på abc diagnoser, även om det inte faktiskt berör mig idag.

Idag så har jag lyckats att få gehör för min uppfattning om omfattning och orsak till mina problem. Det är ca 3 månader innan den nya diagnosen "trauma stress" (ptsd) byter ut den gamla Adhd diagnosen. För att kunna argmentera omkull psykiatri så har jag varit tvungen att skaffa mig väldans mycket "onödig" kunskap om diverse somatiska primär vårds diagnoser, samt psykosomatiska psykiatri diagnoser. 

Idag så vet jag exakt vilka fysikaliska bevis man ska leta efter i min kropp. Idag så har den anatomiska och biokemiska vetenskapen hunnit i kapp hypoteserna, och alla kemiska föreningarna i kroppen är mätbara. Signalsubstanser, hormoner, proteiner, aminosyror, DNA och byggnads material kan preciseras ganska så exakt.

För exaktare svar, desto obehagligare är provtagningar, som ryggmärgsprover av spinalvätskor, och hjärnstams prover etc, tillsammans med blodprover osv. Väldigt exakta neuro imaging fMRI röntgen, kan ge en svar på exakt hur man fungerar biologiskt, och reagerar på det sätt man gör. Samt spåra konsekvenser av t.ex för höga stress hormon värden (kortisol), och brister av andra ämnen som resultat av detta.

En trauma diagnos, kan backas upp av väldigt exakta värden på alla ämnen i kroppen, samt så kan man mäta kända cellförändringar som beror på ett biokemiskt kaos som leder till följdsjukdomar, som hjärt o kärlproblem m.m

Jag sa till läkaren att det är ju så att endast invandrare från krigsområden som får Ptsd diagnos i Sverige, vilket hon höll med om helt.

Det här betyder ju inte att det inte finns några trauma offer. Utan bara att man vägrar att ställa den diagnosen.

För mig idag så är det ju svårt att säga om jag överhuvudtaget borde ha haft Adhd diagnos. Egentligen inte pga att jag inte fick några synliga och uppenbara problem förräns jag var i 10års ålder.

Dom genetiska fel som uppstår, uppstår vid celldelning, där mitos processen där DNA kopieras blir påverkad av biokemiskt kaos. Så i min ålder så är det svårt att hitta orginal DNA beroende på vart man letar. Tar man DNA prov på hjärt muskulatur el hjärnceller så ska det ju finna opåverkat DNA.

Vanligtvis så tar man ju cellprov i mun, där cellerna byts ut frekvent och snabbt. Jag har ingen aning om differansen mellan ens DNA från nyfödd, tills 37 års ålder där jag är helt pajjad lol. Jag vet itne ens om forskning är medveten exakt hur detta fungerar iom att endast ett ytterst fåtal har kartlaggt hela sitt gen'om.

Likheten mellan en trauma patient, och en Adhd patient rent fysiologiskt och neurologiskt är ju väldigt slående då. Enda som man utan tester kan skilja dessa 2 ifrån, är orsaks bakgrund.

Adhd patienten har ett funktionshinder säger man.

Trauma patienten har kroniskt höga stress värden, samt drabbas av akuta stress episoder pga vissa triggande orsaker i tillvaron.

När man ställde diagnos på mig, så bortsåg man från denna skillnad.

Vad man anser för sig själv, som passande akronym måste väl vara lite upp till var och en eftersom man känner sin egen bakgrund bäst, eller åtminstone borde. 

Oavsett diagnos, så är den praktiska sjukvårds medicinska skillnaden mellan diagnoserna väldigt liten. Det finns massa fin trauma forskning i Sverige, men ingen sjukvård värd att nämna.

Vissa reagerar positivt på anti-dep piller. Andra som jag reagerar positivt på anti-epileptika medicin som t.ex Lyrika. Det visste jag redan förra året, utan att hajja varför jag reagerade positivt på Lyrika, samt att det finns en massa bred och fin forskning som backar upp detta.

Oavsett så har jag medicin semester av alla slag, idag fram till nästa år om jag inte hanterar den akuta stressen självmant på en sjyst nivå.. Helst så undviker jag alla former av piller nu.

Jag vet inte om mitt liv hade varit annorlunda eller lättare idag, om jag hade hamnat rätt i diagnos träsket från start.

Det känns jäkla skönt att lägga abc diagnoser bakom mig, men samtidigt så ligger ju dom och skräpar i bakhuvudet och det dyker upp i text här t.ex Men det är ju trevligt att få på papper att man inte ska skriva ut amfetamin åt mig, även om jag reagerar likadant som alla andra på det. Vilken slutsats man drar av detta, får ju vara upp till var o en.