När jag var i min ungdom så fanns ett program som hette Twighlight zone, som var en skräckserie, där personer hamnade i alternativa verkligheter.

Lite så är det så det känns för mig. Fan asså, jag har verkligen hamnat i fel verklighet. Som man behandlar folk, och speciellt er tjejisar. Jag är helt????? Ska det vara så här????

Jag gillar dom flesta kvinnor (förutom den grupp av bittra häxor som är likadana som gubbarna, och hatar allt o alla, blä...),

...även när ni tjejisar är besvärliga så gillar jag er oftast lol (Besvärligt är ju subjektivt också, eftersom jag oftast inte tycker att ni är värst krångliga och fattar varför ni är ilskna ibland).

Alla dom här toppen grabbisarna som verkligen gillar er, får man ju sällan höra om heller, vilket är trist. Får man bara höra och se det dåliga, så finns det ingen motpol till alla puckon heller.

Min dröm är iallafall att göra ett otroligt kul sociologiskt experiment i global magnitud. Hur skulle det gå om alla kvinnor bara lessna och strejkade i 3 månader över hela jorden samtidigt??? Kan nog lova att det skulle få effekt... Ni klarar ju svält i 3 månader, i gämförelse till män, som klarar 3 veckor (vilka tunnisar vi är hehe).

Jag som funkar på mitt sätt, känner mig korkad när jag säger vissa självklara grejjer. Samtidigt så har jag lärt mig att det är ingen idé att säga nått till vissa.

Det känns så jäkla dumt att det är som det är fortfarande. Fan va kul man skulle kunna ha, och må himla bra, om alla var lite omtänksamma.

Well well...

Jag har tidigare gjort försök att korrektur läsa det jag skriver och editera innehållet så att det blir vettigt, på det sätt jag har tänkt, plus att gramatiken blir vettigt (jag vill helst skriva svenska baklänges lol, och vad det beror på skyller jag på att mitt latenta språkträd är egentligen finsk-ugriskt, men det är ju bara skyll haha). Sanningen är att jag tidigare alltid har skrivit på engelska, så det var en himla omställning, plus att jag har inte gått en dag på Svenska lektion lol, mer än absolut mest basik som man kan lära sig.

Men det är lite det som är orsaken till att jag har klurat på att låsa bloggen ett tag, och sen rensa ut tills jag är nöjd, men fan jag vet inte, egentligen så tror jag inte att nån läser.

Men idag så känner jag mig lite mindre ilsken och jag har fått ur mig den mesta frustruation om att det är så tokigt det är i vissa fall.

För att hoppa lite...

År som börjar katastrofalt för mig, tenderar att blir otroligt bra, och jag hoppas att tidigare års trend håller i sig. Jag mådde så jäkla bra förra året i Feb, innan det small till och vart total katastrof med det mesta lol, även om det inte bara var dåligt.

Nu när allt verkar gå åt rätt håll, så vill jag inte gräva ner mig i trista resonemang och gammal skit. Dela med mig av det jag vet, till personer som lyssnar, for sure, för varför skulle jag ha samlat på mig allt jag har gjort kunskapsmässigt annars?

Jag tror jag bara ska gå igenom alles, och låsa vissa inlägg, för om jag börjar kolla på dom, så slutar dom dubbelt så långa istället.

En stor orsak till att jag har skrivit en massa om just en massa, är för att det är lättare för mig att se mina egna funderingar, eftersom jag är då visuellt orienterad i rumtiden lol.

Jag har velat hjälpa mig själv, samt 5 personer (har blivit 5 totalt nu i år) jag känner som säkerligen har varit med om liknande jag har varit, och ett par av dom, värre. Det är ju en bonus ifall någon annan blir klokare av allt jag skriver, med det är ju svårt att veta för mig.

Det man har tagit från oss är väl hoppet, åtminstone försökt. Det är ju gemensamt för oss alla att man undermedvetet automatiskt tror att allt ska gå åt helvete, att det inte blir bättre, att jorden går under om ca 1 sekund.

Det är väl det, som jag vill ge tillbaka till folk i min situation, mig själv, och familj o vänner. Att man är allmänt panik ångest aktig, och lustigt på mer än ett sätt, går ju att leva med, även om man vill begränsa det i största möjliga utsträckning.

I längden så blir det svårt, åtminstone för mig att umgås med andra personer som inte fungerar som en själv. Vad ska man säga till dom, när dom frågar -Hur har du haft det? Jag vet direkt hur dom reagerar emotionellt om jag är ärlig och uppriktig... Samtidigt så vill jag inte få andra att medvetet må dåligt ju, så man slingrar sig ofta. -Väldigt intensivt!!??

Värst är ju om nån frågar, och man är uppriktig, och dom ska allt börja tävla om elände, och ska kontra med sitt... Det är lugnt, du vinner. För grejjen är inte hur många tillfällen, hur mycket elände det har varit.

Utan hur individen har upplevt och hantera det. En person, som har blivit utsatt för något, kan upplevt det som obeskrivligt hemskt. Medans en annan inte har upplevt det som lika hemskt.

Kan man inte bara komma överens om att vi har varit med om trista grejjer, och så är det bra med det.

Well well, för egen del så hoppas jag att det finns framtidsmöjligheter som inte är så dystra idag.