Jag pratade med av damerna på vårdcentralen. Och fick till svar att jag skulle fixa fram journaler för att nått ska hända. Min svar var att dom hade skickat allt som finns, och resten är borta pga att sjukan har blivit privatiserad. Betoning var först att jag borde hålla reda på mina journaler, och dom försvinner ju givetvis tydligen inte.

Med tanke på allt som försvinner i den byråkratiska kvarnen, så borde man kanske inte vara så snabb att påstå att allt ska finnas kvar +10 år senare. JAg frågade hur det kan hamna på mitt bord, att hålla reda på journaler som sjukvården är juridiskt bunda att hålla reda på?

Ju mer kontakt jag har med sjukvården och dess personal här i Katrineholm, så börjar jag undra om majoriteten är efterblivna, eller bara medvetet jävlar.

Det är sjukvårdens problem om dom slarvar bort sitt skit. Det ska inte drabba mig, och jag skiter fullständigt i om dom måste omremitera mig till Ortopeden (vilket dom har i samma hus).

Jag sa att om det nu är så att vård är för dyr, så borde vi väl bara lägga ner allt, vilket möttes av 10 sekunders tystnad. Säkert så funderade hon på vad hon skulle göra om hon vart av med jobbet.

Jag har under dom sista åren fått höra hur dyrt det är med sjukvård. Största kostnaden är ju personalen. Om man nu inte har råd att ge alla patienter sjukvård. Så borde man ju sparka hälften. Det kvittar ju om det blir 3 års köer. Om man ändå inte anser sig ha råd att ge sjukvård, varför ska folk sitta och "låssas" att jobba.

Här i Katrineholm så börjar det bli uppenbart att personalen jobbar hårt för att hålla ner kostnaderna, och patienter får ingen vård i sin tur. Det skulle vara intressant att se hur personal kostnad vs patient vårdkostnader ligger till. Om man nu bara har råd att ge 25% av patienterna vård, så är det väl bara att sparka 75% av personalen. Vad är vitsen att som patient betala +150kr, för att få höra att sjukvård är för dyrt?

2 x30 mins senare hos läkaren, efter jag pröjsat 300 sammanlagt på 2 besök. 2 nekande till remiss, och man vill inte skiva ut piller pga noll underlag. Det är ju genialiskt, ingen remiss, inget underlag, och man har tjänat 300 spänn där bara N00b AT läkaren har kostat lite lön. Vilket för den delen säkert kostar mer än 300 per timme. Inte konstigt att man inte har råd med remiss till mig.

Vad är skillnaden mellan statlig vård som inte kostar mycket för patienten, men resulterar i noll sjukvård. Gämför med att det kostar för mycket med privat sjukförsäkring så att man inte får någon sjukvård. Det är lixom i slutendan samma sak, för patienten.

Jag tycker att man borde kasta hela sjukvård systemet i morgon och sparka hela bunten. Statlig vård = noll vård. Så det blir ingen skillnad endå ju. Förutom att sjukvårds personal drar benen efter sig och lyfter en massa lön, för noll arbete. Varför inte bara hänvisa dom till sociala som man gör med patienterna?

Fyfan va spyfärdig jag börjar blir av den här skitstaden...

Well well, det är åtminstone sagt att jag ska bli remiterad till Stockholm, för hjärta och somatiska stress sjukdomar. Men jag tvivlar att Katrineholm går med att betala den notan.

När jag vet att 400 Staffet läkare kostar lika mycket som 1200 fast anställda, så undrar jag vem det är som planerar ekonomin. Vi kanske borde rösta in Stalinisten Lars Ohly för lite gammal hederlig rysk plan ekonomisk sjukvård. Deportering och fångläger gör att vem som helst känner sig omtyckt o omvårdad lol.

Nu så här i efterhand så vet jag idag inte hur jag ska ställa mig till allt. Som vanligt så finns det inte mycket att kanalisera frustruation, ilska, besvikenhet m.m, emot.

Jag är van idag att allt låter initialt så otroligt hoppfullt och positivt, för att senare bytas ut med en axel ryckning, och ingenting som händer. Idag så krävs så otroligt mycket mer... Mer av det mesta...

Om man ser det krast och objektivt så. Nu har man harvat igenom en hel del personliga uppfattning, som har lett till diverse diagnos bedömningar. Om dom tidigare har varit partiska bedömningar, vad säger att det inte är så denna gång...

Idag så verkar diagnoser vara likställt med behovet och önskan av en sjukskrivning/sjukpension.

För egen del så vet jag att dom flesta går till sjukvården, för att få just sjukvård. Ofta så händer inte så mycket, och resultatet leder till långvariga sjukskrivningar, och förvirrade bedömningar och behandlingar som är mer el mindre misslyckade.

Men i praktiken så går man till sjukan, av samma orsak som man tar bilen till mekanikern. För att laga bilen, och inte för att få höra att den inte orkar köra mer, och det enda man kan göra är att ställa av den, i ett långtids garage.

Man vill ju inte höra att saker o ting är kroniskt, om man har intresse av att få ta del av sjukvård. För dom som verkligen bara är ute efter att bli avställda i ett garage, så har dom säkert sina skäl. Men jag tror att folk har svårt att föreställa sig att dom är så slut, att det är förbi hopp att göra något, även om man eftersom blir mer realistiskt.

Med dagens teknik och sjukvård så är det realistiskt att påstå att det enda man vet om min situation är att den är just permanent. F-Kassan går efter Socialstyrelsens rekomendationer och sammanställningar. Och dom kör väl på den hoppfulla linjen, att det inte är permanent för min del, vilket i sig är det jag vill höra, men inte tror mycket på idag.

Forskning lär sig nya mirakulösa saker om kroppen och hjärnan varje år, och har man tur, så inkluderas ens egna problem, i dessa upptäkter.

I teorin, så vet man vad det är för fel med amygdala, hippocampus o hypotalamus, det autonoma nervsystemet m.m Man vet i teorin vad man borde kunna tänka sig göra. Precis som man teoretiskt vet att man kan åka i ljushastighet, men inte har teknik för det.

Grejjen är ju i praktiken så att jag har ju tagit mig en bra bit själv. Tillsammans med att jag nu helt plötsligt har en lite ljusare situation med sjukvården.

Vem vet egentligen. Om ca 2 år, så kanske jag är permanent i toppform, där man har löst min överdrivna akuta stress reaktion på vardagliga saker, tillsammans med en massa annat somatiskt skit.

Jag vet inte hur jag ska ta ställning till det rätts-filosofiska dilemma jag är i heller. Jag vet ju vart skiftet i mitt liv är, i vilken ca ålder, plus-minus ett par månader. I 9 års ålder, när jag började regera på det sätt jag har gjort sedan dess, på triviala saker, och större händelser som har format och förstört så mycket. Innan dess, så var jag en liten nörd i mängden, som var precis som alla andra, och efter....

Jag har ju inga större förhoppningar på att få upprättelse eftersom folk blir utsatta för så otroligt mycket, utan att det blir konsekvenser för nån. Att tro något annat, är ju bara självförnekelse. Det är ju bara svårt att hantera denna trista insikt. Att det bara är bortkastad tid att prata om "rättvisa" och sånt som säger sig självt.

Det är ju omöjligt att spekulera hur mitt liv skulle ha varit dom sista 28 åren, så hur ska man kunna avgöra nån förlust? På samma gång, så hade jag lika gärna kunnat blivit mördad i 9 års ålder, vilket uppenbart skulle ha indikerat nån form av förlust, åtminstone för min egen del.

Om man ska börja peka på dom som har felat, vart ska man börja? Sen så är det ju så enkelt att det man har tagit ifrån mig, kan man aldrig ge tillbaka. Så enda sättet att väga upp min förlust, är med någon annans förlust. Men det leder ju inte till något vettigt endå.

Jag var hos nya läkaren för andra gången. För att harva igen lite till, och räta ut lite frågetecken. Diagnos kod träsket är ju fyllt med siffror som ska betyda där alla olika kombinationer, har sin egen specifika betydelse.

Problemet med F98.8 är att i ICD så är det inte Adhd, men på andra ställen så betyder det Adhd. Hur det nu går ihop, kan man ju undra då.Det verkar som det är lite godtyckligt med hur man ska tolka koden.

För min del så är Ptsd huvud diagnos, med psykosomatiska följd symtom som listas i F98.8 Rörigt, mmmmm jo.

I praktiken så har läkaren fattat att ptsd och adhd inte går ihop. Att min tidigare diagnos, inte har gjort ett jota för mig. Tillsammans med min lustiga diagnos historia nånstans saknar mening el substans.

Hon trodde att det kunde vara så att pga prat om concerta, så fick jag Adhd diagnos med på köpet, pga att man endast kan skriva ut det, för personer som får Concerta. Hon vet ju hur det fungerar inom psykiatri, så det är ju inte osannolikt. Även om det känns ännu mera korkat att jag inte fått rätt diagnos + sjukvård pga en byråkratisk teknikalitet, och träskallighet.

2004 så hette det social fobi.

2005 så var det AD (utan H).

2006 så hade jag helt plötsligt utvecklat fler bokstäver och det hette adHD med väldig fokus på hyperaktivitet, med en släng av bipolär och en gnutta skitzo. Den kliniska orsaker hette "För att f-kassa ska hajja att din situation är allvarlig".

2010 så har en läkare för första gången lyssnat, samtidigt som att hon har en hel del kunskap om trauma o stress. Hon ska remitera mig vidare till stress specialist o endokrinolog i Stockholm, för att kolla allt somatisk gojja som jag har.

Utrycket "deprimerande" att man kan snubbla över ett traumatiserat brotts offer, och klämma ur sig Adhd, för att det enda man har råd o tid att erbjuda, är zoloft el concerta, och man måste ha "rätt" diagnos till pillerna. Jag vill knapp ens säga detta, pga att det häller ju bara vatten på alla idiom-kvarnar som klankar på abc diagnoserna.

Trauma forskning har ju gått framåt otroligt mycket sen 2007, så det är väl en bidragande orsak. Tillsammans med tur i otur och en massa andra faktorer, har lett till en viss upprättelse.

Psykologen som kom dragandes med AD (H?) har blivit ombedd att "Tänka" Ptsd o fokus på traumatiserad, i samma mening som jag finns med i. Vilket i sig är en eloge till läkaren, eftersom jag försökte få med det i +5års tid.

Trasslet är att det idag inte finns sammaställda medicinska otvivelaktiga bevis ännu för. Trauma => PTSD => Kronisk och akut stress reaktion som leder till död. Samt att det med största säkerhet är kroniskt för min del, precis som för dm flesta. Sure att man kan minimera den akuta stress reaktion (vilket var min skäl att gå till sjukvården 2002 till att börja med).

För min del, som verkligen behöver en medicinsk grund för allt somatisk och psykosomatiskt. Så är det bra att politiker har pressat läkare till att motivera en korrekt diagnos som har en klinisk och medicinsk grund som håller. Det hade ju gagnat mig tidiager om man hade varit lite mindre antagande, och mindre slarvig.

Jag tycker det inte är rimligt att man ska behöva studera psykiatri diagnos och psykologi, biologi, biokemi, neurologi och allt som rör ens egen situation. Samtidigt som man parallellt skaffar sig medicinska grunder från sina problem från andra instanser (primärvård).

Sarkasm --> Jag vet inte om det har varit någon medveten ny vårdplan. Att utsätta patienten för samma behandling och trauma, som orsakat problemen i första hand. Att utsätta mig för helt orimliga mängder av akutstress, orsakat av idiotiskt beteende o bemötande, tills jag totalt för kortslutning och dör på plats. Det är ju ett billigt vård alternativ iallafall.

Även om jag inte orkar, så ska jag försöka få tag på en förvaltnings jurist. Den sjukvård jag hittills har fått, känns i efterhand som om. Ett våldtäkts offer, som går till sjukan, och får en käftsmäll, samt en "extra" våldtäkt, som ett led i sjukvårdsplanen man har utarbetat för dessa individer....

Kanske så kan man kirra, el åtminstone mildra dom somatiska konsekvenserna. Dom psykosomatiska är ju i stortsätt kört att göra något mer åt, än att linda in effekten av dom i neuron kommunikations dämpande medel. 

Det är väl för tidigt att säga, att man beviljar en remis, pga att det är ju så så dyrt... Men det går väl åt rätt håll.

2004 så hade jag en relativt neutral bild av psykologer och psykiatriker. Även om jag var mistänksam emot dem, så var jag beredd att ge dom en chans. Min korkade idé att låta dom diagnostisera mig efter deras förstånd o kunskap, utan att lägga mig i har ju uppenbarligen inte fungerat, så här i efterskott av bättre vetande. Hur som helst...

"Psykiatrins" bild av mig dom 2 första åren jag hade kontakt med dem. Innan Adhd diagnosen.

En gentleman (vilket måste vara så pass positivt det kan vara?). Klar och orienterad, Glättig samtalston. Ger god formell o emotionell kontakt. Neutral grundstämning. Konsentrerad och svarar adekvat på samtliga frågor. Inget psykotiskt etc etc

Vikten låg då vid min uppväxt, olust inför okända miljöer och människor som missbedömdes som "social fobi", men det är lite mitt eget fel pga dåligt förklarat.

Det här utvecklades till "uppmärksamhets störning utan hyperaktivet" tillsammans med social fobi. Vilket i praktiken stämmer om man inte klyver hår. 

Idag så förklarar jag min sociala situation lite mer utförligt vilket gör att man kanske kan precisera det lite. Jag väljer att inte umgås med många, pga att det ger mig akut stress som är ytterst otrevlig. Jag gillar folk i största allmänhet väldigt mycket, men av självbevarelsedrift så undviker jag folk vanligtvis, även om jag är översocial normalt.

Det här med uppmärksamheten, som har varit av yttersta vikt och fokus för psykiatri, har jag aldrig upplevt som ett problem. Men självklart så har minne m.m, varit nedsatt pga stress tidigare. 

Till psykiatri så har jag förklarat utförligt att jag har problem med vissa personlighets typer. Personer som är egoistiska, självcentrerade och empatilösa....

Med tiden så råkar man givetvis ut för personer som fungera på det sätt, som skär sg med min personlighet. Dessa personer har givetvis fått säga sitt i mina journaler. Så från att jag har fått bedömningen ovan, så har det svängt, delvis på att jag successivt har tappat tålamodet med åren, samt mött träskallar inom psykiatrin. Samma person, som tidigare var en "gentleman" utan hyperaktivitet, vart snabbt en besvärlig person, som har tendenser av dom flesta psykiatri diagnoser.

Givetvis så fungerar jag likadant idag som under 2004-5, även om jag har mindre respekt och tolamåd med psykiatri personal.

Ena sidan, påvisar en medelhög intelligens, social förmåga, ingen hyperaktivitet m.m För att sedan vända som dag och natt. Helt plötsligt så infriar jag alla löften om hur man fungerar som person med Adhd, och andra psykiatri diagnoser.

Det står vid ett par tillfällen att jag har rätt i min kritik, men samtidgt så sopas dset under mattan, som att det är fel på mig. Smidigt...

Om man nu hade skippat alla tester, tillsammans med att man hade behållt personalen jag träffade under de 2 första åren, så hade jag haft en helt annan bedömning och diagnos än adHd. 

Detta att jag efter flera år, har tappat tålamodet för dom, är tydligen onormalt. För om man inte har tålamod i åratal för idiotier, så är man psykotiskt med en massa psykiatri diagnoser.

Vad det nu är, som orsakar en sådan personlighetsändring på bara 6 månader vet jag inte mer. Än att man kan ana att folk man träffar upplever en lite olika.

Litet svar till Tristessa

Vid Ptsd så vet man att det leder till en massa följdsjukdomar som hjärt-kärl problem, autoimmuna sjukdomar, cancer och en massa annat trist.

Min erfarenhet är att man inte hajjar sambandet mellan ptsd och somatiska grejjer, även om det är fastställt vetenskapligt, så att sjukvården ska vara otroligt medvetna om sambandet. Man får bråka en hel del utan tvekan, men nånstans så måste dom ju ta hand om allt skit man har tycker man.

Ny kunskap, ideér och händelser gör att man tänker i nya banor, och resulterar i kanske ny förståelse för en själv.

På tvångstanke fronten för min del så. Periodvis så blir det värre med att jag inte kan låta bli och ha tankar som poppar upp i huvudet att ungar och familj ska råka ut för olyckor.

Speciellt junior oroar jag mig mest för. Att han ska klättra upp på stolar o råka öppna fönster och ramla ut ur fönster, över balkongräcken. Springa ut i gatan och bli överkörd etc.

Skulle nåt hända kidsen, och speciellt lillen för att han e så liten, så skulle jag gå under. Jag har ingen aning om hur jag skulle hantera det emotionellt.

Tillsammans med att mitt huvud får för sig, och maler hur jag ska ta mig ur omöjliga och potensiellt våldsamma situation. Som t.ex att man sitter fast i en bil men lillen i +50c på sommaren utan vatten, med en galen hund som vill äta upp en, som Steven King skrev om i Cujo.

Dessa tankar har mer el mindre vandrat igenom huvudet sen i tidig ålder.

Mer än en gång så har det gjort en sömnlös, att man maler skräcksenarios i timmar, innan man slocknar av utmattning.

I torsdags kväll så var det dags igen. Efter 3-4 timmar så slog det mig, att det kan ju vara på detta sätt som min hjärna försöker lösa dilemmat som den genomgick under min uppväxt.

En kommentar av hur man förklarar ett barns situation i en missbrukar miljö som leder till Ptsd. "Skräck utan utväg" är det mest beskrivande kommentar jag har läst. Nånstans att man är "helt utan options", förutom en obehaglig lösning att bara ge upp, är ju svårt för ens medvetna att bearbeta.

Nånstans så kanske det inte är så konstigt att min hjärna kör abstrakta hemska senarios utan lösning. När jag utsätts för akut stress. Det är vid tillfällen som t.ex att F-kassan el sjukvård ställer till det. Skulle man avsluta min ersättning, så sitter jag helt plötsligt i en sådan situation, som man omöjligt har något val i.

Det är väl kanske inte så konstigt att jag blir agro idag, i sådana här situationer.

Frågan är hur man ska ställa sig till sjukvårdens klantighet, som orsakar mer lidande än den gör nytta, av slarv o okunnighet. Hur man ser juridiskt på att sjukvården orsakar ytterligare trauma, när den ska göra det motsatta.

Ofta så är det ju så att dom klampar runt som en elefant i ett glashus, utan att vara medvetna om konsekvenserna av sitt beteende och "hjälp"...

Det tar otroligt med energi att ha och göra med f-kassa o sjukvård. Sen att man vet om den biokemiska orsaken, kvittar ju. Det tar ju bara ut en ännu mer av att klura på den biokemiska kedje reaktion som orsakar energi förlusten lol.

Jag satt på förmidagen och knåpade ihop ett mail till läkaren som har fått ta över efter den gamla. Jag hade tänkt att vänta tills efter februari innan jag började bråka ordentligt om Adhd diagnosen. Idag, eftersom den inte gör ett jota positivt för min situation, så kan man lika gärna kassera den, eftersom den bara skapar irritation för mig.

Förra sjukersättnings perioden, så räckte det att man skrev. Patient har Adhd, 100% nedsatt arbetsförmåga.

Idag så är ju alla med Adhd helt friska, och kan jobba hur mycket som helst, under vissa förutsättningar.

För mig del, så är min orsak till sjukersättning, en ofrivillig orsak av hela min situation.

Människor o miljö = psykiska stressorer = biokemiskt stress reaktions helvete som leder till döden. Plain and simple. Det här kan man fastställa medicinskt, att det redan har påbörjats, samt förvärras ytterligare, om jag inte är helt isolerad. Det kostar givetvis en massa sjukvårds stålar, men som sagt.

När man säger el skriver det, så känns det hel idiotskt, men det slutar att vara lustigt när man märker av dom fysiska konsekvenserna. Man är inte riktigt på humör ens för ironi, med hjärtsmärtor, och kroniska smärtor i hela kroppen.

Jag räknar inte att det händer något, men man måste ju försöka åtminstone att ge dom en knuff i rätt riktning. Har mest lust att gräva ner mig i ett hål i ett par år för tillfället, och har noll energi.

Även om jag har tid för saker och ting, så är energi för engagemang lite begränsat idag.

Jag tycker att F-Kassan gör rätt i att man begär motivering till varför man är sjukskriven, eller ska få ersättning. Tyvärr så hamnar ju folk i klämm pga.

Läkaren som ska motivera sin bedömning, måste ju ha stöd för den, mer än en godtycklig åsikt. Annars så kan man ju skippa hela systemet ju.

Tack vare Läkares okunskap, ovilja m.m så har man svårt att motivera min situation idag, medicinskt. Det här leder ju till att jag måste tjafsa med jobbig sjukvårdspersonal.

Jag har en uppsjö av problem som är antingen somatiska el psykosomatiska. Så pass att jag skulle säkert kunna bli sjukskriven 3 livstider, och opererad några gånger.

Men eftersom man inte vill remitera mig vidare till korrekt instans, för att fastställa dom medicinska orsakerna som finns, så saknar jag underlag givetvis. Det här underlaget som läkaren ska skaffa, och försäkra att det finns, är otroligt utspritt under 11 års tid, med diffusa kommentarer, och provsvar som bara är siffror för den som inte är läkare.

Jag har varit medveten om att det här måste fram, för att det inte ska bli strul. Nu idag när jag snackade med min duktiga F-kasse madam, så förklarade hon hur det låg till. Det saknas fullständig medicinsk motivering till att påstå att min situation är kronisk. Det är vad som krävs idag för att få sjukersättning. Vilket säger sig självt tycker jag.

Jag vet att psykiatrin inte har det här underlaget, så dom får ju "hitta på" motivering nu nästa vecka. Det här underlaget skulle vara hugget i sten om jag hade automatiskt fått en endokrinologisk och neurologisk undersökning förra året. Men det är ju billigare att skippa dessa, så att man spar dubbelt upp. Inga remisser, inga remisskostnader, samt sjukersättnings kostnader. Så kan man skylla på F-Kassan sen...

Jag har ju tjyjkört systemet lite, och kontaktat endokrinolog som jag klädde av ett läkar utlåtande av, som tur är. Där det står att jag har stress relaterad Takykardi. Tillsammans med ett flummigt remissvar som säger att jag har nervskador plus femoropatellära kompartment diagnos för knän.

Jag saknar fortfarande läkarintyg på att jag har fel på androgener, ämnesomsättning, lymfatiska systemet, och autonoma nervsystemet som man skulle kunna kirra med en remiss till rätt ställe. Vilket skulle ge mig det här medicinska fysiska bevis underlaget jag nu behöver.

Om det nu visar sig att man inte kan ange orsak till varför man påstår att min arbetsförmåga är lika med noll. Så ligger jag pyrt till. Inte pga att F-kassa gör fel, som alla skyller på. Utan pga att man är så jäkla klantig inom sjukvården.

Idag så har jag 24 dagar på mig, att få sjukvården att sammanställa allt skit man har på mig, i en förstålig orsaksförklaring. Som motiverar varför jag ska ha sjukersättning pga Ptsd. Hur dom nu ska medicinsk motivera att jag skulle ha sjukersättning pga Adhd, är ju ett skämt.

Alla vet ju att Adhd är ett funktionshinder och inte en sjukdomsorsak till att vara hemma. <-- Ironi emot hur jäkla dumt allt blivit. Dom flesta med abc diagnos som är vuxna, som gick till sjukan för att dom inte fixade att jobba eller mycket annat för den delen, vilket resulterade i en abc diagnos. Vilken nytta har dom av sin diagnos som ska öka förståelsen för dessa personers problem? 

Den här ansträngningen för att framställa en vuxen psykiatri diagnos, från en sjukdoms diagnos, till en friskhets diagnos, har väl smält upp i ansiktet på en hel del patienter nu.

Om jag inte hade protesterat tidigare, så hade jag suttit idag, med en psykiatri diagnos som säger att jag är 100% arbetsför, så länge det är rätt jobb! Tidigare så kvittade det vilken akronym som stod i papperna eftersom whatever gav mig ersättning.

Well well, lätt att påstå, så lär väl dem flesta tankar kretsa runt det faktum, att jag får hoppas att ansvarig läkare kan läsa provsvar, samt motivera sin orsak till Ptsd och F98.8 diagnos hos mig till F-Kassa. Jag tvivlar på att man köper att enbart dom psykosomatiska orsakerna kommer att räcka som grund för att kasera mig permanent. Vilket jag inte ens köper själv.

Hade jag 6 månader med läkare som inte var rädda att skicka remiser till specialister och provtagningar, så hade det varit lugnt. Men som sagt, 24dagar känns lite oroväckande lite, när jag vet hur sega man är inom sjukvård.