Efter alla år med mig själv, samt dom sista årens kontakt med personer som fungerar likadant, samt allt skit som jag har läst in. Jag vet att det är mycket man inte ens vill prata med psykiatri om, av sina egenheter. Barn kan definitivt inte förklara sin situation, utan det speglas i deras beteende väldigt tydligt om man vill se det. Om nu vuxna skulle välja att veta vad detta beteende, och personens dagliga funktion betyder, så skulle man ju vara tvungen att rent moraliskt ingripa på ett annat sätt än vad man gör.

Idag så veta jag att den grupp av människor som har alla symtom som misstas smidigt nog för Adhd el liknande. Med det är det inte sagt att alla som har adhd är traumatiserade m felaktig diagnos. Däremot så finns det en hel del personer med Dissociativa störning, som misstas för Adhd istället. Den här gruppen är den, som undertrycker allt, absolut mest, och reagerar minst sagt jobbigt om man ens går i närheten av den korrekta orsaken för deras dåligmående. 

Dom här människorna går inte att nå fram till, för dom klamrar sig fast vid tryggheten att dom har Adhd, så att dom kan fortsätta med vad alla av oss gör. Att undvika till varje pris hur man fungerar i vardag, varför man gör det, och ens tänka på orsaken. Det är inte deras fel att dom gör det. Däremot är det psykiatrin och myndigheters fel som har kontakt med dom. Dom sätter dessa människors liv på paus, och låter dom fortsätta att förneka, och är ytterst hjälpsamma att se till att man inte kommer i närheten att ens börja bearbeta och förstå varför man fungerar som man gör.   

Emellanåt så dyker konspirations teoretikern upp i mig, med befog många gånger, där jag ställer mig frågor som att.

Nu idag när jag har lämnat alla emotionella tics o tvångsmässigt beteende, som Adhd diagnosen orsakade för mig dom sista åren, och jag kan gå vidare, med att göra det jag hade tänkt med allt skrivande.

Jag vet fortfarande inte om det är så att tack vare: Personer som inte fungerar som jag o mina hyper kolleger, missar en inblick som dom förhoppningsvis aldrig kommer att få heller, men det inkluderar psykiatriker och psykiatri personal. Det enda som dom har att gå på är ens synliga beteende, och det man säger. Det man säger är en selektiv utvald del av det man kan, där "undvikande" är huvudfaktor till att det kanske inte blir så mycket.

Eller om psykiatri vet exakt hur det är, hur man reagerar med sitt beteende, egenskaper etc. Och provocerar ett ännu mer destinkt trauma beteende, så att individen ska hjälpas på traven att bearbeta sin situation och självläka (som istortsätt är enda möjligheten att bli bättre idag). Vilket skulle vara ganska så genialiskt humanistiskt. Men det tror inte jag överhvudtaget.

Helst så skulle jag ha gått in på psykiatri 2002 och sagt. Hej jag är ett traumatiserat brottsoffer. Jag mår dåligt, och upplever att jag har Kronisk stress (ptsd), tillsammans med peakar av Akuts stress (panik ångest). Tillsammans med att man kunde/kan iakta mitt reaktiva beteende (flackar m blicken och kollar hela omgivningen konstans), mina emotionella reaktioner emot den jag pratar med, eller befinner sig i samma rum. Samt min överdrivna "Sartle respons" för all rörelse o ljud intryck.

Då ska man automatiskt veta att jag har med största sannolikt sätt reagerat med 1 av 3 trauma grupper av problem och symtom. Utan att man behöver plåga mig vidare, med en massa skit tester, idiot frågor och skit diagnoser som ställs baserad på vilket piller som "poppar" upp i minnet först.

Att psykiatrin säger att barn/vuxna med Adhd behöver en strukturerad vardag, fasta tider och rutiner för att fungera.

Har det en underliggande orsak till att man är medveten att man vet att människor bearbetar trauma på specifika sätt? Så att man försöker att uppmuntra kroppens naturliga undermedvetna beteende för att minska reaktionerna av kronisk stress/panik ångest?

1. recurrent and intrusive distressing recollections of the event, including images, thoughts, or perceptions. Note: In young children, repetitive play may occur in which themes or aspects of the trauma are expressed.

Det här är inget en person i min situation någonsin egentligen vill prata om, vilket resulteras i att det missas av psykiatri, som väljer att inte veta om att; jag kommer inte att beskriva detta beteende frivilligt, eller ens framställa det som ett "Stressor minskande beteende". Eller ens erkänna det för mig själv många gånger.

Jag är medveten om vart minsta sandkorn i min bostad är idag. Om nån flyttar runt på grejjer, sandkorn eller det som ska vara på den plats jag vet att det är på. Som beror på mitt extremt reaktiva beteende, där jag har maximal undermedveten koll på allt omkring mig. Så resulterar det i en extrem över reaktion från mig. För mig att leva tillsammans med någon som flyttar runt allt (städar och organiserar) är rena terrorn. Vilket har gjort att jag successivt har mått sämre och sämre utan att jag har förstått orsak.

Om jag inte är hemma på morgonen för att köra mitt program (fasta rutiner), så byggs akut stressen upp och jag får mer o mer ett hyperaktivt beteende. Det slutar med en känsla av att man vill kasta sig ut genom ett fönster/balkong för att det går snabbare ut genom fönstret än att använda trapporna för att ta sig hemmåt. Inte för att man är självdestruktiv.

Stressminskande rytiner man har kan vara allt möjligt, vilket ofta är motoriska rörelser. Att gå runt t.ex Att jag inte sitter still av och till, är stress-tics, som resulterar i bättre koncentration samtidigt. 

Morgon och dags rutiner som jag har i en vissa kronologisk följd, kallas för vardagliga saker som alla gör. Idag så håller sig mina stress minskande tics inom ramen för normalt. Men effekten utan dom är onormal, och svår att relatera till att man inte har gjord sina vardagliga stress tics grejjer, andra kallar för att koka kaffe etc...

Psykiatrin vill gärna pracka på en ett nytt stress tics mönster (skapa rutiner), vilket jag inte vet om det fungerar för andra som mig, men vad säga. Om det inte är just ens egna naturliga stress tics så vet jag inte i vilken utsträckning är stress minskande, och inte tvärtom bara. Om man förklarar det på deras sätt, så känns det logiskt men. Förklarar man på riktigt sätt, hur det blir in min situation, så känns det konstigt att pracka på mig mera tvångsmässigt beteende?

Menar dom: Är du deprimerad så är det nyttigt att bli extra deppig? Vilket är jäkla pseudovetenskaligt homeopati gojja tycker jag...

Att jag fungerar som jag gör, beror både på hur jag fungerar rent biologiskt och organiserar hela min tillvaro på ett visst sätt. Tillsammans med att detta påverkas negativt av stress tics som andra kallar för rutiner. Jag skulle hellre se att man försöker uppmuntra att man har mindre stress tics.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Värsta rysaren... Men dom trivs väl... ???

  Man lär så länge man lever. Att totalt förstöra för sig själv, av det man struntar i, som socialt anseende för okända/?bekanta? riskerar ju att inte funka pga att *Dom funkar som dom gör. Spelar ingen roll vilken uppmärksamhet dom får. Nåja......

En med: http://www.decision-making-confidence.com/somatic-narcissist.html   En med: http://www.dualdiagnosis.org/generalized-anxiety-disorder/ + covert Narcissist ?tendencies?   En med: https://www.psychologytoday.com/blog/both-sides-the-couc...

Fått ihop allt i huvudet tror jag faktiskt. cPtsd relaterat och Crazy högen. Vilket gör att det inte känns så brottom. Sover ikapp som Fanken... Vilket känns som det behövs. Måste säga själv, att jag känt mig själv, lite extra *tokig* (not crazy)... ...