Sista februari så är tanken att jag ska byta diagnos, åtminstone för mig. Psykiatri har inte hört av sig ännu. Idagsläget så har dom egentligen all information som dom behöver för att ställa en objektiv diagnos. Vilket dom har haft dom sista 4-5 åren egentligen, även om dom blundat för det faktumet. 

Jag har funderat på att göra det enkelt för dom och sammanställa helheten åt dom, om min egen situation. Men någonstans så tycker man att en person som lyfter lön per månad mellan 35-50.000sek borde ha kunskap och förmåga att göra detta. Det är ju inte meningen att jag ska servera dem en diagnos helhet, som dom skriver under bara? För att det ska bli rätt. Men om jag inte krånglar och protesterar så bibehålls Adhd, och jag ska slussas över till AF.

Jag har förklarat för läkaren och min f-kasse handläggare att jag faktiskt inte har en aning om min spontana reaktion på att bli intvingad i en sådan situation.

Idag så har jag dokumenterade somatiska och psykosomatiska medicinska  konsekvenser av någon orsak, som jag själv anser vara pga Ptsd. Men för att det ska vara korrekt, så är det ju en slutledning som skall dras av sjukvård också. Det ska ju föregås av en lämplig undersökning som kan fastställa detta.

Jag har i över 5 års tid bett om ett läkar intyg som just intygar att mitt påstående att jag blir sjuk av umgänge med andra människor. Hade jag varit sista människan på jorden så hade jag inte haft något som försvårar min situation vidare. Det här är ett trist faktum som jag inte kan göra något åt, även om jag har försökt allt jag har kunnat tänka på, och lite till.

Under hösten 2009 så fastän jag inte behövde, så gjorde jag ett litet test, för att se om jag nu efter 1 år av stabilt mående skulle reagera annorlunda. Det spårade ju totalt ut, pga tokiga personer som anses som normala ställde till ett helvete för mig. Det resulterade ju i en massa problem för dessa individer, men skadan är ju redan orsakad, så det skulle ju kvittat om dom avrättade galningen.

Idag så vet jag exakt vad jag vill göra, vilket många inte kan säga. Problemet är att jag prioriterar det högre, att undvika det som orsakar problem och dåligmående för mig, över mina egna målsättningar.

Normalt så är målsättningen för studier, ett arbets tillfälle. Problemen är att både studier och yrke innefattar folk vars beteende fungerar som psykiska stressorer för mig, och sluterligen dödar mig långsamt. Jag som verkligen innerligt gillar att vara levande, och endast tror att ett religiöst efterliv är en metofor, för hur vi borde leva på jorden, tillsammans med att jag stressar mig själv med att inte hinna med allt jag egentligen vill göra, samt lider av en släng av dödsångest inför det slutgiltiga. Vill inte utsätta mig för något som snabbar på det oundvikliga om det inte är en stor vinst i det.

Det här leder till att jag medvetet väljer bort det mesta umgänge pga att det jag får tillbaka, är inte i relation till skadan det orsakar för mig biokemiskt och mentalt.

Även om jag nu är översocial i mitt beteende, och fungerar socialt som endast man är van från barn, med spontana hej och prat om det ena och andra, där jag bryter emot bestämda sociala regler medvetet eftersom jag inte bryr mig om viss fånig etikett som säger att man inte kan säga hej och prata om whatever med en okänd. Till min fördel så har jag min förmåga att läsa otroligt subtila kropps signaler och emotionella reaktioner hos folk. Så om någon misstycker, så ser jag det bara på en milisekund. 

Men som sagt, jag gillar verkligen att vara själv, jag trivs med mitt eget sällskap, och klarar mig i månader utan andra människors umgänge. Detta har många svårt att acceptera iom att det är en oskriven lag att man ska definera sig som en person, baserat på sitt umgänge och man bedöms som misslyckad om man inte "känner folk", och blir godkänd som en socialt accepterad individ av andra. För min del så skiter jag fullständigt i vad dom flesta tycker om mig. Det är väldigt svårt att förolämpa mig, även om det är lätt att irritera mig och göra mig frustrerad. Men jag identifierar mig inte som person och hur lyckad min tillvaro baserat på vad andra anser om mig.

Självklart så är det så att även jag behöver umgänge, vilket jag har i form av familj, barn och fåtal vänner tillsammans med min söta flicka. Det här att bli accepterad av okända, har jag lagt ner för länge sedan, eller att ställa sociala krav på att jag ska prestera efter andras önskan. Varför skulle jag??

Tidigare så har jag försökt att förklarat för kvacksalvare inom psykiatri att jag inte har något att hämta i form av umgänge med majoriteten av jordens befolkning. Att jag inte har något större behov av social umgänge med okända. Givetvis så har jag mina ryck ibland, och är jag ute i sociala miljöer så sitter jag inte i ett hörn. Men vanligtvis så när jag är kantstött som jag är idag efter höstens elände, så drar jag mig till det yttersta till att vistas i en miljö med psykiska stressorer frivilligt. Detta har ju lett till dom sluga kommentarer från vissa psykologer att jag är asocial lol.

Men min fråga till dom är då. Om du nu blir med 100% säkerhet sjuk av en viss aktivitet, eller miljö. Utsätter du dig frivilligt för det, om vinsten inte överstiger problemen?

Om man skulle få 10 miljoner, för att exponera sig för t.ex gris influensa, så skulle åtminstone jag göra det, obehaget överstiger inte vinsten ju, även om det är en minimal risk att dö, men det är ju en överhängande risk vad det än gäller.

Jag personligen gillar att vara frisk, och befinna mig i en miljö där jag fortsätter att vara frisk. Om det nu är asocialt, så fine by me. Jag vet ju att ett asocialt beteende är något helt annat än att man är reserverad inför att utsätta sig för de faktorer som får en att må dåligt.

Jag vet ju att konsekvenserna blir mindre om jag är packad eller påtänd av amfetamin. Men jag kan ju inte gå runt och vara en missbrukare, bara för att passa in?!

Om jag nu skulle få en korrekt diagnos som förklarar att jag behöver både en studie och yrkes miljö som är skild ifrån andra människor. Så kanske jag skulle slippa att vara en ekonomisk belastning. Men den enda hjälp hittills som jag fått är knark, och försök till att tvinga in mig i miljöer som gör mig sjuk. Det vettiga i detta har jag svårt att se då. 

Jag är samtidigt medveten om att det är allt som sjukvård har att erbjuda. Jag har försökt själv att gå dom tillmötes halvägs, men det har bara lett till total tystnad, och jag har fått tvinga mig själv in i en situation som jag vet inte är hälsosam.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Värsta rysaren... Men dom trivs väl... ???

  Man lär så länge man lever. Att totalt förstöra för sig själv, av det man struntar i, som socialt anseende för okända/?bekanta? riskerar ju att inte funka pga att *Dom funkar som dom gör. Spelar ingen roll vilken uppmärksamhet dom får. Nåja......

En med: http://www.decision-making-confidence.com/somatic-narcissist.html   En med: http://www.dualdiagnosis.org/generalized-anxiety-disorder/ + covert Narcissist ?tendencies?   En med: https://www.psychologytoday.com/blog/both-sides-the-couc...

Fått ihop allt i huvudet tror jag faktiskt. cPtsd relaterat och Crazy högen. Vilket gör att det inte känns så brottom. Sover ikapp som Fanken... Vilket känns som det behövs. Måste säga själv, att jag känt mig själv, lite extra *tokig* (not crazy)... ...