Sanningar och uppfattning som statiska och styrda av naturlagar är ju svårt att föreställa sig en felaktig uppfattning om, om den inte hotar ens existens. Att jorden är rund och ju en uppfattning förbi tvivel, samt så hotar den inte någons väldbefinnande eller maktposition idag.

Idag så är det ingen som hotas på något sätt, vilket gör det lätt att erkänna denna sanning för att det inte ger några konsekvenser för någon. Däremot så är motsatsen mål för förlust konsekvenser på olika sätt. En person som idag påstår att jorden har en annan form än rund, är ju måltavla för att riskera flera konsekvenser av förlöjligande etc.

Människan är ju programerad på ett visst sätt med sin självbevarelsedrift. Pga att vi är en del av ett socialt kollektiv, så strävar vi ju att passa in, och inte ställa frågor som ifrågasätter den rätten att passa in.

Om man ger människor utvägen att man inte kan påverka sin egen livssituation, så tar ju folk denna utväg, även om det är en utväg som går emot sin egen övertygelse om sanningen.

En sanning är att, den viktigaste sanning är dom självbedrägerier som gör att passar in i kollektivet, inte skadar en emotionellt och dom personer som är viktiga för en.

Sanningen att människor är en väldigt abstrakt kraft som kan både vara positiv och negativ, destruktiv och stimulerande. Oavsett hur man nu en fungerar och försöker att bete sig, så kan man inte förutse hur alla påverkas. Illussionen av kontroll gör att man hänger sig kvar vid olika former av självbegrägerier. Inte pga att man är en dum och lättlurad människa. Men istället för att det är detta som får oss att fungera hoppfullt tillsammans med andra.

Sanningen om mitt eget själbedrägeri är att jag har försökt att få svar av psykiatri, som tillåter mig själv att kunna acceptera min egen situation. Det har ju inte varit av betydelse om det är en sanning som styrs av logiska och matematiska naturlagar. Utan en sanning (självbedrägeri) som jag kan acceptera emot mig själv.

Självbedrägeri handlar ju inte om svåra lögner som illvilligt försöker förstöra för en själv. Utan att man är lite flexibel emot omgivningen och deras påverkad, samt den påverkan man själv har.

Jag som person har väldigt svårt att acceptera att jag medvetet skadar andra människor. Så tanken att den del som jag inte har kontroll själv helt över "hur andra påverkas och upplever mig", är ju tilltalande att säga att det är händelser som är styrda av något förutbestämt (ens DNA). Något som inte går att påverka, utan något som man måste kapitulera inför och bara klassa som en naturkraft över ens förmåga att ändra på.

Människan är ju rationell och försöker att förklara "sannigen" inom denna flexibla tolkningsram, som kallas för självbedrägeri.

Sanningen är ju en abstrakt uppfattning, som inte skapar tvivel hos en själv, eller en övertygelse om att man skadar dom som är viktiga för en själv, på ett sätt där man utsätter dem för tvivel om dom själva. 

En enkel liknelse. I relationer där en part sviker förtroendet av den andra. Så samarbetar båda två omedvetet och medvetet att upprätthålla en uppfattning som gör minsta möjliga skada för en själv. Att man lurar sig själv, "att det är den andres fel", att man sviker den andre personer. Den som blir svikt, blundar ofta inför faktumet att man blir sviken, för man vill inte vara ansvarig att ha dåligt omdömme om människor som man tycker om. Den svikna vill ju sällan se dom tecken på svek, och lurar sig själv på ett sätt som fungerar för sig själv.

Självbedrägeri är ingen form av lögn. Utan en sanning som man klarar av att leva med. En uppfattning som ger en hopp, vilket är vitalt för ens överlevnad.

Hjärnan har väldigt svårt att slå klorna om flera paralella sanningar (självbedrägerier), och bestämmer sig för den minst destruktiva lösning för en själv, som inte inger uppgivenhet och hopplöshet.

Min sanning om bokstavs diagnoser idag är. Att det finns en massa "sanningar" som möjliggör hopp hos olika människor. Att dom flesta endast kan acceptera en av alla dessa sanningar, som korrekt.

Neuropsykiatrins sanning om abc diagnoser, tar inte mig igenom dagen, men däremot många andra. Jag väljer den som fungerar mig, vilket är Tomas Ljungbergs och många andra forskare och vetenskaps mäns uppfattning om sanning, som är mer kompartibel med mina prioriteringar och min hoppfullhet. Andra söker sig till Psykoanalys sanningen, samt en sociologisk sanning. 

Alla dessa sanningar, är ju kompartibla men olika personer.

Det som är synd är att människo sinnet kräver att dom andra sanningarna motbevisas som lögner, för att man inte ska ha tvivel inom sig själv.

Sanningen är väl så att vi är byggda att bara acceptera en liten del av helheten, och inte klarar av att förstå helheten som är neutral. Vi letar alltid efter en sanning som stämmer överens med ens egen självbild av sanningen. Vilket gör att vi attackerar andra människors sanningar.

Människan försöker minska tvivel hos sig själv, genom att ifrågasätta och skapa tvivel his andra med en annan uppfattning och sanning om samma sak.

Religioner försöker att rättfärdiga sin egen uppfattning om sanningen, och samma sak. Där man ifrågasätter andras tro och uppfattning, för att minska tvivel inom sig själv. 

Naturvetenskap fungerar exakt likadant. Där man ska styrka sin egen uppfattning, och skjuta andras i sank för att bevisa sanningshalten i sitt eget självbedrägeri.

Sanningen är ju att sanningen är neutral och utan tvivel, vilket gör att människan aldrig kommer att kunna förstå den. Men vi försöker ju med det näst bästa. Att acceptera ett självbedrägeri som inte skadar oss själva och andra som är betydelsefulla för oss. Det duger helt ok för mig själv.

Alla parter har rätt om abc diagnoser, och ingen har rätt om abc diagnoser. Det här är ju ett självbedrägeri som jag kan leva med. Det leder ju till att jag känner att jag inte har mycket mer att tillföra om min egen version om sanningen. Jag vet att alla går sin egen väg, oavsett vad jag eller någon annan säger. 

Jag kan bara svara för egendel, och säga att vid vissa tillfällen så närmar man sig helheten, som varken är för eller emot. Det är varken biologiskt, eller psykosocialt, eller något mittemellan. Det är helheten...

En liten filosofisk insikt från mig, till alla som skriver och funderar om "Sanningen om Adhd" och annat...

Jag kan omöjligt skriva om min egen uppfattning o mitt eget självbedrägeri, utan att utmana andra och skapa tvivel hos dem om deras uppfattning. Även om jag inte attackera dem, så utmanar jag dem, precis på samma sätt som jag upplever det att man utmanar min sanning. Sanningen är ju att vi har alla fel i detta.

Våra egna uppfattningar om något neutralt, är partiska och begränsade till en själv, där är något man aldrig kommer runt.

Självinsikt och ens egna begränsningar gör det lättar att leva med att vi är programerade att söka något neutralt som vi aldrig kommer att förstå i denna form som människa. Det här att vi letar efter något abstrakt som vi aldrig kommer att uppnå, är inte så farligt.

Det är konstaterat att män och kvinnor ljuger lika mycket. Självbedrägeri lär ju vara lika utbrett mellan kön. När man träffar någon person som man gillar, så överdriver man ju gärna dom bra egenskaper, samt lägger till lite bra egenskaper som personer kanske inte har, samt bortser från de dåliga egenskaperna.

Alla män är ju väl förtrogna med kvinnors missnöjje med dem, som resulterar i helt planlöst gnäll om städning, tvätt osv. Frågan är ju ofta varför dom gör som dom gör.

Dom anklagar en för att ha dolt brister, som blivit outhärliga brister ibland vid ett senare tillfälle, samt så blir man beskylld för att ha missledigt den andre, när känslor går upp och ner.

Grabbar är ju lika dåliga på detta, och gnäller aka protesterar i socialt accepterad social manifest. Man super med polarna, och gnäller om sin gnällspik hemma lol.

För andra så är jag mest av en besvikelse lol. Speciellt tjejer. Dom vill så gärna att jag ska vara fantastisk på alla sätt. Men jag är nöjd om jag är ok på ett par få saker, och jag försöker att hålla kraven på mig själv på mänsklig o realistisk nivå.

Men whatever.

Det är ju mer rättvist emot andra att erkänna att man lurar sig själv om dem. Istället för att påstå att det är deras fel, att dom inte lever upp till subjektiva önskeföreställningar om hur den andre är. Min personliga bias om andra, baseras på mig själv. Att man är väldigt emotionellt självständig, samt icke självdestruktiv emotionellt. Det stora problemet är att resultatet hos hela min vänskaps krets och familj är att det blir så att dom utsätter sig för onödigt eget lidande, för att dom är godtrogna i sitt självbedrägeri. Dom hoppas för mycket på att andra inte ska utnyttja deras svagheter, och blottar sig för rent illvilliga personer som gör dem lessna, sårade och upprörda vilket gör mig förbannad på den som skadar dem, och besviken på dem själva som utsätter sig för möjligheten att bli utnyttjad. 

Rent praktiskt så är dom säkerligen betydligt bättre som människor än mig. Om någon försöker trampa på mig, så kontrar jag med att stampa den till underjorden, så att dom slutar på mars efter en färd genom hela jordens innandömme. Rent moraliskt sett så har jag inga problem att behandla elaka och illvilliga personer värre än sämst.

I en idealisk värld, så borde inte deras svagheer utnyttjas. Men det är ju önsketänkande väl.

Skillnaden mellan mig och dem känns väldigt dum. Dom är naiva och lär sig aldrig sin läxa, när det gäller människor som är elaka emot dem, gång efter gång så utsätter dom sig för männisor som skadar dem. Jag är naiv i min bedömning om deras självbevarelsedrift, och tro om att dom ska lära sig att inte låta sig utnyttjas emotionellt av sin omgivning. Jag vill gärna lura mig själv att dom ska undvika relationer och människor som skadar dem, och att jag har hela tiden en förhoppning att jag kan påverka deras val i detta. Men i slutendan så hamnar dom tillsammans i relationer med människor som skadar dom emotionellt, fysiskt och ekonomiskt.  

Indirekt så blir jag en av de som ställer till det också. Pga att jag blir så förbannad och reagerar minst sagt starkt emot dem som behandlar dom som skit. Jag tar ett ställningstagande emot deras partners som behandlar dom som skit, så att det omöjliggör umge mellan mig om dem själva. 2 av min lillebrors förhållanden har varit med elaka svin som behandlar han som skit på alla sätt, vilket har lett till att jag inte umgåtts med han under 13 år av 17 år. Min bästa polares sambo snackar jag knappt med idag, och bad hon dra åt helvete och sa inte ett ord till henne på 1 år el så. 

Jag hade sparsam kontakt med morsan mellan 16års-28års ålder pga att hon levde med min farsa.

Hela mitt umgänge är ett offer för sitt självbedrägeri om andra, men egentligen så är väl vi alla det.

Jag utsätter mig för självbedrägeri, precis som alla andra, och tillskriver andra människor som jag tycker om, vissa egenskaper och beteenden som dom kanske  inte besitter. Det här kan jag inte lasta dem för, även om jag som människa felar och laschar ut emot deras avsaknad av det jag söker, vid vissa sämre tillfällen.

Nu är jag ställd inför en ny relation, en ny människa som jag gillar, som jag har lurat mig själv, att vara mera lik mig, och mindre lik alla jag känner. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det, mer än att jag hanterar det för tillfället dåligt. Det här självbedrägeriet är gemensamt åt båda håll, där hon kanske inte velat förstå mina problem med stress, och se mina dåliga egenskaper, samt försköna mina positiva egenskaper.

Det blir ju konfliktfullt. Jag ser så söt, oskyldig, skötsam ut, är trevlig, snäll och relativt ansvarsfull tillsammans med en bred kunskap om mycket. Att jag är en luffare utan tillgångar, och yrkes karriärs ambitioner, eller några materiellla el sociala ambitioner, är ju svårt att svälja för dom flesta. Jag verkar ju vara så skötsam.....

Mina ambitioner stannar vid att umgås med familj, barn och ett par vänner, läsning om allt möjligt, och data zappande. Bira drickande några gånger i månaden. Samt undvikande av stress i alla former. Jag är ju nöjd om jag kan gå utan för dörren i 20 minuter utan ett helt tvångsmässigt kontrollbeteende för att "counteract suprises".

Håller på att läsa en av Paul Ekmans böcker "Unmasking the face". Där han tar upp hur känslor speglas i ansiktet, muskulatur sammandragningar etc (hela kit'et). Han börjar med att ta upp det lilla man vet vetenskapligt om hur man läser och hur man tolkar andras känslomässiga reaktioner. Ett skäl som han anser är ett lika bra skäl som andra, att läsa om detta, är att man ska lära sig vilka tolkning fel man har mellan olika liknande känslor. Vanligvis så är det så att man kör på, utan att veta vilka fel man har med sig, i sin inlärda tolknings mall från barndom.

För min del, så vet jag redan vilka fel jag gör i vitala tolkningar av andra människors känslor emot mig. Och varför jag kanske misstolkar dessa. Jag har tur att ha fotografiskt/visuellt minne, så jag sparar långa sekvenser av samtal i minnet, där jag kan spela upp dom utan ljud interferance. Ofta så är det starkare kännslomässiga samtal, som fastnar då, på detta sätt.

Tolknings problemet är väl av relativ känslig art då. Jag har jäkla svårt att se skillnad mellan genuin tillgivenhet/gillande o enbart fysiskt attraktion hos vuxna kvinnor lol. Säkerligen för att jag inte såg mycket av tillgivenhets känslor hos andra emot mig, under hela min uppväxt, vilket isäg är väl deprimerande, men det är inget som jag reflekterar el lider direkt av idag. Jag har fått tillbaka i vuxen ålder, så det är inget som upprör mig någe.

Hur dessa känslor speglas i ansikts muskulatur är väl snarlika, åtminstone i mina ögon idag, även om jag vet att jag har fel någonstans...

Jag håller på att fila på mina kunskaper om inlärnings-sätt och stress i allmänhet. För mig som blir otroligt stress aggiterad av mänskligt sorl (bakgrundspratande), samt plötsliga och höga ljud, eller okända nya ljud. Så kompenserar jag detta med att ha tillräckligt relativ hör musik av känt slag, för att blockera ut vardags oläten som folk som pratar utanför, bilar och annat larm.

När jag börjar att skriva el läsa etc, så avskärmar jag hela omvärldens ljud omkring mig, och denna koncentration bryts direkt vid plötsliga stressorer i form av ljud som instinktivt undermedvetet klassas som potenciell fara. För mig idag så är det ytterst få miljöer som fungerar som adekvata inlärnings miljöer. Helst av allt så vill jag vara helt ensam, med låst ytterdörr. Så att jag inte riskerar en överaskning i form av en galning som vill mörda mig lol.

Det här påverkar ju utlärning också oerhört. Om jag ska förklara något som jag är kunnig om, så blir jag stressad av lyssnaren omedvetet och medvetet beroende på intresse, kroppsspråk etc.

Att man avbryter andra anses vara en Adhd egenskap, av NPF klubben. Detta ger man en orsaksgrund att man är ohyfsad eller hjärnskadad.

Logopedi, Lingvistik, Fonotik och forskning om talperception anger en dubbel förklaring. Jag vet att man är 2 styck i ett samtal, och båda är inblandade oavsett vem som vid tillfället talar. Många har problem med att ha ett kontinuerligt talflöde som passar lyssnaren så att han inte misstar sig att talaren har pratat klart. Micro-avbrott och uppehåll mellan ord kan misstas som att man är färdig med det man skulle säga, eller ses som en invit till en synpunkt på det som är sagt. Idag så kompenserar jag detta mestadels emot alla genom "pinsam tystnad" lol. För audiotiva personer så är ju tystnad ett obehag lol. Sen så klipper jag direkt det jag pratar om, om jag ser att intresset saknas, ...med pinsam tystnad...

Att aggera i ett socialt samspel är en konstform, som många inte tar på allvar, eller bara förutsätter att man ska fungera exakt som de audiotiva el audiotiva/visuella kombinationer av personligheter.

Dunn & Dunn modell för inlärningsstilar

Inlärningsstilar, enligt Kenneth och Rita Dunn, handlar om vilka faktorer som är viktiga när en individ processar, absorberar och bearbetar nytt och svårt akademiskt material. Deras 30-åriga forskning pekar på att det finns 21 olika faktorer (som de själva benämner element) vilka har objektiv mätbar betydelse för inlärningen. Dessa faktorer är indelade i fem olika områden eller stimuli; miljö, känslor, sociala faktorer, fysiska faktorer och psykiska faktorer vilka, i varierad grad, inverkar på en individs inlärning och uppdelas på följande sätt.

omgivande miljö - ljud, ljus, temperatur och möbler/design
egna känslor - motivation, uthållighet, ansvar (anpassning/icke anpassning) behov av inre eller ytter struktur

sociala faktorer - ensam, i par, i små grupper eller i team, med en ledare/auktoritet, eller variation (olika grupperingar).

fysiologiska faktorer - perceptuell styrka, biorytm (tid), behov av intag, rörelsebehov

psykologiskt processande - analytisk/ holistisk, vänster eller höger hemisfär, impulsiv/reflekterande

Sedan slutet av 1960-talet har grundforskning bedrivits och till dags dato finns mer än 800 vetenskapliga, akademiska undersökningar samt ca 150 avhandlingar om inlärningsstilar efter den modell som bygger på paret Dunns forskning. Forskning bedrivs vid 211 universitet/högskolor i ett tiotal länder, t ex Nya Zeeland, Filippinerna, Malaysia och USA.
Inlärningsstilar används i alla slags utbildningar; allt ifrån mindre barn (förskola) till vuxenutbildningar och högskoleutbildningar. Centrum för forskningen finns vid St John´s University i New York, där inlärningsstilar studerats ur många olika perspektiv; familjers stildrag, manligt och kvinnligt, olika kulturer, konfliktlösning, instruktioner för olika idrotter, metodutveckling, lärares undervisningsstil, handledning och samtal mm.

Forskningen kring denna pedagogiska modell har tilldelats 23 nationella/internationella pris för akademisk pedagogisk forskning. Rita Dunn fick kvalitetsutmärkelsen "Educator of the year 1990". För övrigt har denna professor handlett över 100 doktorander! Ett rekord i sig!

Källa: http://www.larstilscenter.se/artiklar_inlarstilar.htm och http://www.larstilscenter.se/artiklar.htm

För oss som inte passar in i den kollektiva svenska audiotiva versionen av "pedagogisk utlärning/inlärning" så blir man klassad som dum, korkad eller abc-diagnos'ig.

Hur vedertagen denna forskning nu är vetenskapligt är väl upp för diskution. Men att det finns vettig substans i det är ju utan tvivel för mig.

Paralellt med stress forskning om vad den säger om den neurologiska åverkan på inviden i olika slag, så känns den väldigt lik Adhd forskning. Enda huvudsakliga skillnaden mellan PTSD och ADHD verkar vara att trauma stress skador anses vara beroende på medfödd stress motståndskraft, och att dessa neurologiska förändringar anses vara postnatala. Neurologiska prenatala Adhd genetiska skador. 

Att man idag i Sverige i massmedia och andra forum tar till en halv variant av Ptsd orsaks bakgrund till ens neurologiska skillnader, samt anger Adhd som primärdiagnos, samtidigt som man säger att utgången var oundviklig oavsett uppväxtmiljö, även om det kanske på sin höjd säkert har påskyndat förloppet.

Det känns väldigt okonsekvent då. Men det är ju kostnads effektivt om man inte behöver förändra skolsystemet, sociala myndigheter, och psykiatri utbildningar, samt att man tar bort föräldrar och hemmiljö som triggande faktorer.

Detta ger ju möjlighet till att kunna bilda NPF klubbar o organisationer för en massa människor som kanske skulle gagnas bättre av konkret och konsekvent hjälp. Samt en massa arbetstillfällen där outbildade abc patienter kan lära ut om sin individuella abc situation för sig och sina barn?? Jag är lite skeptisk emot att en mamma håller låda om sina problem, och hur denna vetskap om dennes situation ska kunna påverka inlärnings situation, hemmiljö situation m.m Om dom inte ens är medvetna om att hela mänskligheten är indelad i olika typer av inlärning, och man tar för givet att Audiotiv inlärning är den rätta, friska, och neurotypiska (NT)... När man ifrågasätter dessa personer, så är det min erfarenhet att dom blir oerhört aggiterade och offensiva. Det är ju klart att jag har helt fel, och ni har 100% rätt i allt.

Efter 1.5 år zappande på andra personers adhd bloggar om sina liv, och leverne, samt många andra jag har pratat och frågat om detta.

Man summerar sin person, sina erfarenheter och hela sitt liv i "Jag är en NPF'ig Adhd person", och det ska förklara allt som inte är bra, att dom mår dåligt, inte har kunnat göra si och så, att deras barn mår dåligt etc.

En gemensam tråd genom deras liv är att dom har haft det körigt. Dom kommer från liknande bakgrunder som min egen i lite variationer.

När man säger NPF, så säger man att den främsta orsaken till ens elände är biologiskt. Vilket är smidigt om man nu inte vill ta tag i tidigare känlsomässigt elände. 

Man drar inte slutsatsen att man från start var normal, men gick sönder under vägen, pga saker andra har utsatt en för. Istället så har dessa tragiska händelser som man blivit utsatt för på sin höjd bara påskyndat ett oundvikligt förlopp, som endå om man hade haft ett toppenliv, resulterat i att man når som man gör.

Det jag tycker är tragiskt är att man gör sig själv, och sin familj en otjänst när man skuldbelägger sig själv, för saker man inte har kunnat påverka, saker som andra orättvist har utsatt en för.

Om man inte nämner abc diagnoser, och du frågar hur resultatet blir för individen, om man växer upp i en otrygg miljö, missbruksmiljö etc så säger forskning att man tenderar att dras in i ett lika destruktivt liv, som summeras i allmänna bilden av adhd. 

Anknytnings teorin som har ett relativt stort stöd i modern vetenskap, säger att om man förstör individens anknytnings mönster, så smittar han över det till sina barn.

Gör man inte patienten en otjänst när man inte förklarar detta för just Adhd patienten? Istället för att säga att Adhd är 100% genetisk, och får dina barn problem, så beror det absolut inte på dig. Ser man kortsiktigt, så beror det ju på föräldern. Men långsiktigt, om föräldern inte ens är medvetet om hur ens (o)normala beteende för egen del, för över till ens barn. Långsiktigt så är man ju inte ansvarig då. Förutom att någonstans å är man ju ansvarig att inte medvetet påverka sin omgivning negativt.

Den vettigaste förklaring som jag har idag, till varför ens barn blir hypiga, samt vissa mår abc dpligt beror på: Man delar samma genetiska arv, samt föräldern lär sitt barn samma trasiga anknytnings mönster som bygger från start på trauma och otrygghet.

Bryter man inte trenden, så för man över eländet man bär inom sig själv, till sina barn. Sen spelar det inte någon roll att man skyller orsaken på något abstrakt biologiskt man inte kan göra något åt.

Varför inte ändra det man kan göra något åt?

Alla dessa Adhd bloggar tar upp deras problem med det emotionella, relationer till familj, vänner och sina barn. ÄR det inte möjligt att just detta, inte beror på just en subjektiv patient uppfattning om Adhd?

Utan en annan psykologisk orsak, som man faktiskt kan göra något åt.

Varför uppmärksammar inte psykiatrin detta för sina vuxna patienter, dom är ju väl medvetna om det. Vet inte om det är så enkelt att det är så att man behandlar sin patient, inte patienten och dess familj. Men sett ur ett förebyggande perspektiv. Borde det inte vara mer ekonomiskt gångbart att förebygga att relations problemen smittar av sig som dom gör idag, och att man ställer de vuxna patienterna emot väggen och konfronterar dem med detta.

Jag vet att jag riskarar att jag bär skulden till mina barn framtida emotionella problem till en stor grad. Jag försöker att kompensera mina brister som människa, så att mitt gamla anknytnings mönster inte smittar av sig till mina egna barn. Ingen otjänst emot dem skulle vara större än om det skulle hända.

Att man ansvars befriar föräldrar, rättfärdigar bara vuxna att fortsätta vara och bete sig som dom har lärt sig i en traumatiserande miljö. Den här insikten om hur man kan fucka upp sina barn for life, är initiellt kanske inte så trevlig, men den är helvete så mycket bättre än att förstöra deras framtida relationer som vän, partner och förälder.

Vi skickar inte bara negativa saker med vårat DNA. En massa bra egenskaper som intelligens, nyfikenhet, hyperhet, ifrågasättande, kreativitet, uppfinningsrikedom osv osv.

Varför det är så svårt att ta till sig att det kan ligga en stor sanning till anknytnings teorin. Det är vetenskapligt befäst att man kan förutsäga väldigt exakt hur ett barn kommer att fungera i relationer innan det är fött, baserat på förälderns (trasiga) anknytnings mönster.

Det är inte så att man smittar sina ungar med defekta gener, utan man har en betydligt mer aktiv roll i att fucka upp sina ungars huvuden.

Man ger sina barn en komplett och normal uppsättning med gener. Varför inte se problemen för vad dom är. Är det inte bättre att ta på sig mer ansvar, än för det man har orsakat?

Ens trasiga anknytnings mönster, är ju andra personer än en själv ansvariga för, man har gått sönder pga att man har blivit utsatt för dåligheter själv. Men om man för över detta på sina egna barn medvetet så blir man ju själv ytterst ansvarig. Det spelar ingen roll, om du för stunden verkar fungera i vardagen med jobb, hem etc. Är man trasig på ett sätt man inte är medveten om så är det svårt att förstå varför ens barn går sönder även hur mycket man försöker att förstå orsaken till detta.

Lägger man anknytnings teorin rakt över abc patienterna och deras föräldrar och barn, så passar det sociala mönstret in, med låg medelklass, alkohol och relations problem väldigt obekvämt in.

För sjukvården kortsiktiga samvete så är det väl bra att peta i hela höver amfetamin och antidepressivt. Så att dom inte märker sin egen destruktiva spiral.

Jag hajjar inte varför ni inte lägger ihop 1+1?? Ni pratar om hur andra människor har påverkat er negativt, men erkänner inte att ni också påverkar er omgivning, utan skyller er påverkan på något abstrakt ni inte förstår.

Är man medveten om hur det ligger till, så kan man ju bryta detta. Man kan prata med sina kids och förklara hur det ligger till. Man kan ge dom en start i livet på ett annat sätt än det man fick själv. Ge dom en trygghet och ett lugn man själv inte hade. Ingen är ju inte perfekt, så varför man sätter sådana höga krav på sig själv...

...samt att man inte tror att det kan bli förändring. Är ju en trauma stress grej. Man förväntar sig det värsta, man tror inte att det ska bli bättre, man lever i en situation utan hopp. Den här förväntan att allt ska gå åt helvete oavsett vad man är gör, närs ju av neuropsykiatri som påstår att Adhd går i enbart ett biologiskt arv, som man absolut inte kan göra något åt. Det passar dom vuxna patienterna, om man inte vill ställa dom inför dom konsekvenser det blir för deras beteende, för omgivningen.

Jag tycker personligen att detta är en grymmhet emot individen. Är det inte mer konstruktivt att lägga korten på bordet, och ge alla föräldrar en ärlig chans att på bästa sätt, kunna skapa de bästa förutsättning som är möjligt för deras barn?

Kanske detta skulle bryta dagens ideér om att Adhd diagnos är en total beskrivning av ens personlighet, utan den svarar endaast för en liten del av ens person.

Om dina barn är deprimerade, har ångest, mår dåligt etc så är sannolikheten större att det delvis beror på en själv, tillsammans med en rad andra yttre faktorer som absolut inte är genetiska enbart. Den genetiska komponent, är hur mycket elände och skit som dom klarar av innan dom går sönder.

Jag är helt övertygad om att man kan bryta el minimera relations problem och psykiskt dåligmående för alla som är i risk grupp för att bli diagnostiserade, redan innan man är född. Det tar ju givetvis 2 generationer, så det är ju allt för långsiktig planering för vårat snabbmats samhälle.... Där allt ska vara löst på 15 minuter... Men vissa saker går inte att reparera på 15 minuter då.

Som det är idag så blir vi till offer tillsammans med våra familjer och barn...

Bloggen som fick mig att fundera lite över detta, var en bokstavs mamma, som hade vuxit upp i en missbruks miljö, hade varit missbrukare själv, och hade 3 bokstavs ungar. Ordspråket; Skiten rinner neråt får lite lite tragiskt substans här då... Allt berodde på Adhd främst, inte på det hon hade blivit utsatt för, samt utsatt sina barn för givetvis..

Det är ju inte dom specifika sjukdoms symtomen som oftas lämnar folk undrande, utan en rad av andra frågor om ens person och hur man fungerar som man önskar svar till.

Populations genetik, Mendels genetik (ärftlighet), Etnologi, Sociologi, Antropologi, Filosofi och Teologi är väl det som kanske tillsammans kommer närmast sanningen om ens person. 

Psykologi är en filosofisk vetenskaplig doktrin. Som kanske inte ger en så uttömmande svar om ens hela organism då. Även om det hjälper en att förstå det oförstådda. Det är en vetenskaplig doktin som bygger på nutida värderingar om vad som är normalt och onormalt, baserat på en viss standardiserad värdegrund inom västvärlden. Den hålls ihop av emperi, eftersom det är de enda fakta som man kan stödja sig emot. Men det resulterar ju i en kollektivisering som kanske inte stämmer överens för alla individer. 

Denna normativa standardisering för det normala kanske stämmer överens från befolkning som härstammar från jordbruks populationen på jorden, men hur är det med standardiseringen för oss andra?

Om man ser till en helt annan faktor som påverkar alla. Miljö. Jordbrukare, och ättlingar från jordbrukare med sina krav på en viss materiell levnads standard håller på att förändra och förstöra vår när miljö på ett sätt som naturen inte hinner att kompensera. Jordbruks jordar i Indien är förgiftade och förstörda för en lång tid framöver, kolkraftverk förstör vår luft och natur etc etc. WHO är eniga om att vi lever på lånad tid, och måste se över vårat levnads sätt idag, om kommande generationer ska ha samma förutsättningar till ett drägligt liv, som vi har.

Om nu hela jordbruks och industrialiserings kulturen som den är idag, är felaktigt sätt att leva på, där vissa av oss lever över våra tillgångar på bekostnad av andra. Vilket är nu internationellt erkännt, och får Reinfelt att få huvudbry, och vi ojjar oss över Vattenfalls oansvarliga kolkraft användning.

Kan man inte dra frågeställningen lite längre då. Om man nu har så kapitalt fel om hur vi ska leva biologiskt och energi mässigt. Att jordbruks doktrinen psykiatri del, också har sina felaktigheter? Det som anses normativt och normalt är egentligen felaktigt?

Nu är det ju inte sagt att motsattsen är fullständigt och absolut heller, utan någonting mitt emellan industri och nomad kultur kanske är att önska då? Det är väl där miljö rörelsen hamnar då.

Jag prioriterar familj, kunskap, överlevnad (men inte på bekostnad av andra), min dator m internet, mina blommor, och tak över huvudet. Allt annat materiellt skit som man ska samla på sig, är jag helt frågande inför?? Vad ska man ha allt junk till?

När man är oärlig emot sig själv, och prioriterar helt felaktigt baserat på andras önskningar och värderingar, så resulterar det i negativa konsekvenser för en själv.

Så länge mina egna basala och vitala prioriteringar är uppfyllda så mår jag bra, och fungerar som det är tänkt. Den här oron som många har, vad andra ska tycka och tro om en, och motsvarande för omgivningens förväntningar, som summeras i ens sociala identitet, kanske inte stämmer överens med ens egna önskan då.

Kanske tillvaron blir lättare, om man fyller hålen med sådant som man själv prioriterar, gentemot vad man tror att omgivningen förväntar att man ska fylla dem med, som bilar, semestrar, tv och elektronik etc...

Självklart så varierar individens prioriteringar, och en normativ standard inför detta är ju svår att fastställa.

Men Populations genetik, Mendels genetik (ärftlighet), Etnologi, Sociologi, Antropologi, Filosofi och Teologi kanske ger en lite svar för egen del, varför man prioriterar det man gör, och fungerar på det sätt man gör.

Jag är tveksam om en vetenskaps doktrin, som sätter en subjektiv norm, från en begränsad grupp, för oss alla, kan ge svar på det man undrar om...

Jag har för ett tag sedan givit upp att försöka sära på personen och diagnosen, sett till ett generellt perspektiv. Människan har sedan urminnes tider försökt att urskilja och separera olikheter och likheter ifrån varandra, ner till minsta gemensamma nämnare.

Det är väl lite så det har blivit för bokstavs diagnoserna, efter att man har satt ett vuxet ansikte på dem nu under 2000talet.

Den genetiska komponent som jag kan urskilja hos en stor del för bokstavs diagnostiserade, handlar om inlärning och koncentration främst.

För en omgivning som har helt andra förutsättningar för hur man upplever rumtiden och sin omgivning, så blir det svårt att relatera och förstå någonting abstrakt som man aldrig kan uppleva.

Människan kan ju föreställa sig ens orm's "termal vision", men endå inte förstå helt hur det känns att se sin omgivning genom en orm's infraröda perspektiv. Eller hur en hund upplever sin "luktande" omgivning. Vi saknar deras neurologiska funktion, och hur deras sinnen uppfattar sin omgivning. Man kan ju gissa sig till, men bara så pass långt som fantasien tar en, och då är det bara spekulationer.

När jag började att försöka få ihop vad och vem det är som är Adhd'ig för 1.5 år sedan, så hade jag en begränsad kunskap om hur människan fungerar som organism, och våra basala funktioner, samt variationer.

Kanske jag skulle ha börjat i en annan ände, och letat efter så många olikheter som möjligt, istället för likheter som jag tidigare har gjort.

De få gemensamma nämnare som delas gemensamt verkar vara att vi är människor, vi har en psykiatri diagnos som fungerar som ett paraply begrepp för hela vår organism och hur vi fungerar i vardagen.

Den genetiska och neurologiska funktion som alla personer jag har haft möjlighet att fråga, samt som viss forskning har uppmärksammats är att...

När människor föds, så är våran neurologiska grund funktion förutbestämd av vårat DNA. En viss typ av människor använder sig av ett annat sätt att lära sig saker, att fokusera på etc. Istället som majoritetens sätt att lära in nya uppgifter på, där de använder de Audiotiva-Visuella områderna i hjärnan. 

Jag kan ju bara svara för min egen del när jag säger att jag själv verkar, baserat på hur jag fungerar i allt. Använda mig av Visuell-Kinesthetic learning vilket påverkar hela min person i hur jag beter mig, lär mig, koncentrerar mig, reagerar generellt och uppfattar min omgivning på det sätt jag gör.

Adhd diagnosens ursprung har ju fokuserat på skol, inlärnings miljö och social funktion i gruppsammanhang. Aktivitets grad, ouppmärksamhet och impulsivitet. Eller rättare sagt ofunktion i detta.

Om neuropsykiatri hade gått ut med dagens vetenskapliga upptäckter, och sagt kort o koncist på ett rak sätt förklara att: Vissa människor fungerar neurologiskt annorlunda, vilket resulterar i att dom lär sig på ett annorlunda sätt, än de sätt som man idag lär ut på i skolor runt om i väst världen.

Så kanske det skulle bli lättare att uppnå samma/bättre studie resultat om dessa miljöer vart anpassade till individens behov, och inte till kollektivets behov.

Jag vet att missbruk, kriminalitet och översexualitet som ofta nämn i samma mening som adhd diagnosen. Inte har något att göra egentligen att göra med just denna adhd diagnos. 

Missbruk beror på, som mycket annat både ens genetiska arv, och ens psykosociala uppväxt miljö, ens sociala situation, samt individens egna val i en nice destruktiv coctail. Desamma gäller kriminalitet. Samma undersökning tog även upp vasopressin och oxytocin som är 2 hormoner som är väldigt viktiga för våran sexuella reproduktion.

De här 3 destruktiva beteenden kan ju motverkas, även om det är svårt att bryta missbruk av olika former. När man inte har omnämnt Adhd, så anses det främst vara närmast till hands att förklara dessa med en genetisk och social disposition som orsak, precis som man även har gjort i uppsala undersökningen. Det här är ju en egen faktor som inte har något att göra med en Adhd diagnos, som blir lättare att ta tag i för individens del. Om det inte bakas in i en felaktig orsak.

Organisation och "att ha det stökigt" är relativt till vad som anses som social norm för dagen. För några hundra år sedan så öppnade man fönsterna och kastade ut sopor på gatan. Att det är lite striktare värderingar idag, för vad städat anses vara, är det ju inget snack om. Om nu personer med en adhd diagnos är sluskar som lever i en egen soptipp, så beror det ju inte på diagnosen. Utan pga att värderingarna skiljer sig, samt att personen är en slusk som inte prioriterar städning som en viktig sak för egen del.

Att man är en dålig person, eller dålig förälder beror ju på många saker. Tack vare att jag har den bakgrund jag har, så drabbas jag periodvis av stress/panik ångest, vilket resulterar i att jag kanske inte klarar av att vara den förälder eller person jag skulle vilja vara. Det här har ju sin egen orsak, och inte pga att jag har en adhd diagnos. Men detta är ju relativt till vad andra tycker om dig själv.

För egen del, det som har fastnat i minnet, som en gemensam nämnare i Ptsd diagnosen, är att man alltid befarar att det värsta ska hända, man är negativt inställd till nya saker och överaskningar eftersom man inte vill få den normala "stress reaktion" som man får inför det okända. Det här beror ju inte på Adhd, utan helt andra faktorer som grundar sig i en generell otryghets stämning, och stress.

Att människor med diagnoser eller typiskt diagnos beteende verkar dras tillvarandra, lär ju bero på helt andra orsaker, som t.ex sexuellt urval som omnämn i modern evolutions teori. Inte för att vi försöker gadda ihop ett gäng med dåliga egenskaper, utan pga helt andra faktorer. Som t.ex hur vi fungerar neurologiskt annorlunda. Enkelt förklarat; Lejon gillar lejon. Tigrar gillar Tigrar även om man kan cross reproduce ett lejon med en tiger. Chansen för reproduktiv avkomma ökar ju närmare man är evolutionsmässigt.

Det är nästan lika lätt att se skillnad mellan oss, som mellan olika katt underarter. Jag brukar fråga; Gillar du raka linjer, ställa saker på rad, gäms med andra linjer, ser du mönster i sådant andra inte gör osv.... Det här beror på hur man fungerar neurologiskt och hur man uppfattar "rumtiden" då.

Var alla dessa olikheter vi har gentemot alla dom andra, kan man ju klura på vart dessa kommer ifrån, men närmast är ju att titta på sina föräldrar. Samt sig själv, pga att man under hela sitt liv vidare utvecklar dom egenskaper man besitter mer el mindre.

Om man har rätt orsak till rätt problem, så ökar ju chanserna att man kan lösa problemen, eller åtminstone förstå dem, samt sina egna subjektiva begränsningar.

För alla dom personer som i vuxen ålder, som får en adhd diagnos, så bör man ju bakgrunds kolla hur deras bakgrund såg ut. Idag så har man solid forskning som säger att personer från en otrygg uppväxt miljö (vilket slag det nu är kvittar), så resulterar det i att man regerar starkare (inte annorlunda) på icke kropps egna kemiska substanser som t.ex Alkohol, Droger, Mediciner som Anti dep, optiater, centralstimulanter, nerv mediciner etc. Risken för ett missbruk, eller ofrivilligt beroende är överhängande. Det här beror inte på Adhd diagnosen, utan pga andra faktorer. Endå säger man att risken för missbruk minskar med deras amfetamin?! Det här kvittar ju, för det är ju sluterligen individens val som avgör, även om det valet baseras på bristfällig information pga okunskap.

Bara för att man får en adhd diagnos på pappret så försvinner ju inte ens neurologiska utveckling som startade från dag ett, och som har påverkats negativt av en destruktiv miljö. Det här vill ingen höra talas om, men man gör sig själv en otjänst som inte tänker till själv, och tar reda på hur det ligger till.

För egen del så är det ca 1 månad sedan som jag slutade med Lyrika och citadon, jag tar hellre att jag har ont eftersom det inte gör det fysiologiskt bättre för mig. Det är 9 dagar sedan jag drack alkohol, och körde kola (på min födelsedag, vilket är ett lika bra svepskäl som allt annat). 

Skulle jag ha cash, hotell servis med dricka och kokain/amfetamin så är risken att jag skulle nog supa och knarka ihjäl mig väldigt fort idag tror jag. Det här missbruks suget som jag har, och kommer till stor del av välbefinnande (att jag slipper normal kropps egen ångest), dämpas av statliga kemiska preparat. Men någonstans så blir allt ett missbruk, även om jag har hållit mig inom angivna ramar (recept mängd).

Jag tror det är ca 14 år sedan som jag inte drack, pundade el käkade mediciner, vilket är ett tag sedan, och det påverkar ju en självklart idag. Med vissa saker (som att gå utan för dörren lol), så är jag tillbaka på samma plats som för 7 år sedan, även om jag har mer erfarenhet, och ställer mindre krav på mig själv.

Missbruk anses ju vara ett mönster som man inte själv kan bryta, vilket jag har gjort, så man får väl klassa det för missbruk light eller någonting.

Mitt största missbruk, är att slippa ångest på allehanda sätt. Det var skälet till att jag sökte mig till sjukvården i första hand. Det som triggar min ptsd ångest och stress är andra människor, och enda medicinen är att undvika alla människor. Någonstans så känns det kluvet att behöva vara en missbrukare för att stävja denna olust och ångest inför att umgås med andra människor, som inte beror på att jag inte tycker om andra, utan pga en stress faktor som man inte kan göra något åt, mer än att självläka till den grad det går, och sen bara leva med det.

Alla människor fungerar väl så att man vill undvika ångest känslor, även om det som triggar ångest varierar i olika grader. För egen del så är jag inte fredad någonstans idags läget. Men när verktygen för att slippa ångest, övergår till att bli ett bränsle för ens ångest, så har det ju gått överstyr.

Linjen mellan beroende och missbruk är ju hårfin, där vi är beroende av energi i olika former, mineraler, vitaminer, vätska och andra byggnads material för våra celler, tillsammans med syre. Alla levande organismer är beroende av en massa saker, där man prioriterar lite annorlunda på det individuella planet.

Den sociala funktionen som tas upp i Adhd diagnosen, stryrs ju inte av en diagnos. Utan av helt andra faktorer. Hur du fungerar socialt beror på ditt genetiska arv, där du betingas av ditt DNA till att utrycka känslor med ditt ansikte, och förstå andras ansikts utryck. Ens icke verbala kropps språk betingas av ens sociala näromgivning, där kulturella influenser betyder mycket. Samt så kokas det ihop i din person i sin helhet. Paul Ekman forskning om emotionellt språk och icke verbalt språk och stress forskning som påverkar detta negativ ger en ganska klar bild av detta, om man är intresserad att leta efter en annan orsak än en akronym betäckning.

Den politiska bilden om att Adhd är ett neuropsykiatriskt funktions hinder, som beror på en "genetisk åkomma" som dom kallar det för. Den baseras ju på dumheter och okunskap som tillåts fortgående.

När man särar allt som har hamnat i diagnosen, så blir ju det inte mycket kvar i kärnan.

Impulsivitet, Hyperaktivitet, Inattention så kan man ju förklara det som en subjektiv uppfattning av individer som fungerar annorlunda än oss, och inte prioriterar samma saker, där deras värderingar skiljer sig från våra. Lika svårt som det är att förklara vad normalt är, så är det lika svårt att förklara vad som är onormalt för oss, till dem andra då.

Kvar blir vårat sätt att fungera neurologiskt: Jag använder områden i hjärnan i annan utsträckning än vad du kanske gör. Detta är den enda fysiologiska gemensamma nämnare mellan mig och många andra med diagnos, hur vi lär oss nya saker, och uppfattar våran omvärld.

Läs mig...

Hur jag fungerar som person, är otroligt mycket mer komplext än en liten akronym diagnos, och denna utveckling startade för ca 2 miljoner år sedan hos mina förfäder... Det finns ingen möjlighet att summera ner till 5 A4 sidor i DSM med text skriven av några psykiatriker. Det är synd att folk förringar sig själva, och förklarar hela sin existens med 4 bokstäver. Hur och vad det är som gör att du fungerar som du gör, går inte ens att summera på 5000 sidor....

Vore det inte mer ärligt emot sig själv, och ange rätt orsak till rätt problem?

Att saker och ting är som de är, eller att händelser utvecklar sig på speciella sätt, kan ju ha en rad av orsaker. Människan är väl konstruerad mentalt, så att man söker den enklaste av enkla orsaker.

En genomgående trend bland abc diagnostiserade verkar vara, att allt som händer dom, sägs bero på att man har abc. Om man glömde mjölken som man skulle köpa, så berodde det inte på, att man vart distraherad pga att telefonen ringde etc. Utan för att man har abc.

Oavsett vad det än gäller, så används abc som en förklaring till att saker inte blir som man planerade. Det är väl detta som faktiskt gör, att en rad av saker, beteenden, egenskaper blir inbakade i diagnosen.

Man dricker förmycket för ens abc, man glömmer för ens abc, man beter sig på ett sätt för ens abc.

För mig så känns det lika konstruktivt och flummigt som att säga att "Guds vägar är outgrundliga".

Självklart så beror en viss del, som man råkar ut för, pga att man har en "psykiatri diagnos whatever". Men den är ju inte svar på allt, även om nu folk gör det enkelt för sig. Men resultatet blir väl att det blir svårt att summera alla orsaker till allt som händer en, i en liten psykiatri abc diagnos, på ett vetenskapligt sätt.